Liisi Beckmann (1924–2004) var en finsk formgivare och bildkonstnär, känd för den Karelia-stol hon designade för det italienska märket Zanotta år 1966. Beckmann bodde och arbetade i Italien från 1957 till 2003 och fokuserade från 1970-talet främst på bildkonst. Den för arte povera typiska användningen av återvunnet material syns i många av hennes verk som innehåller garn, tyg och papper. Kompositionerna refererar ofta till kön och kroppslighet. I verkens textcitat kan man se konstnärens reflektioner över sin egen identitet.

Louise Bourgeois (1911–2010) som föddes i Frankrike flyttade till USA som 28-åring. I sina verk behandlade hon traumatiska upplevelser och livets grundläggande frågor: kärlek, hat, födelse, död och sexualitet. Cell XIX (2000) är en del av den större serien Celler, en serie där verken är skapade av innehållet i Bourgeois garderob. Enligt konstnären förenas både den omgivande kulturen och människors egna erfarenheter och minnen i kläderna. För Bourgeois var skulpturerna lika med hennes kropp och de känslor som upplevdes genom det konstnärliga arbetet. Formen på Cell XIX kan ses som en hänvisning till ett fängelse, men också till en trygg plats där dessa upplevda känslor är bevarade.

Den italienska konstnären Isabella Ducrot (f. 1931) använder antika textilier och japanskt papper som hon samlat i Asien i sina målade collage. Verken som balanserar mellan abstrakt och figurativt skildrar kvinnokläder och brukstextilier. Konstnären fascineras särskilt av vardagliga mönstrade tyger och tygernas grundstruktur: ett rutnät vävt av varp och inslag. Enligt henne har särskilt olika rutmönster genom tiderna förknippats med kvinnors omsorgsarbete, proletariatet och samhällets utstötta. För Ducrot är de mest vardagliga tygerna dock som en andra hud i sin bekanthet, och därför har dessa material som förenar alla människor ett obestridligt egenvärde.

Laura Grisi (1939–2017) föddes på Rhodos i Grekland och arbetade i Rom och New York. Grisi utforskade rörelse och optiska illusioner i den kinetiska konstens och opkonstens anda, men övergick i slutet av 1960-talet till ett mer immateriellt uttryck. Konstnären började skildra och undersöka naturfenomen under sina resor i Afrika, Asien, Nordamerika och Oceanien. Grisi dokumenterade naturens element, såsom luft, vind, ljus, dimma och vatten, med olika tekniker. Hennes mål var att efterlikna fenomenen utan att de blev till föremål. Hon ville återskapa upplevelsen av naturfenomen. Det utställda verket Sydostlig vind (vindhastighet 40 knop) handlar om vind och visades första gången på Tartaruga-galleriet i Rom 1968.

*Verkets teknik och rum har på EMMA återgetts i enlighet med den ursprungliga installationen, under handledning av Haus der Kunst som genomfört en konsthistorisk undersökning av verket.

I den finska konstnären Karin Hellmans (1915–2004) collage finns ingredienser av det vardagliga och ekologiska uttrycket som var typiskt för arte povera. Hennes collage visades redan på 1960-talet i Frankrike. Under sina resor i Frankrike och resten av Europa kom Hellman i direkt beröring med det europeiska konstfältet. I Näckens vals (1988) finns en spiralliknande form som Hellman ofta använde. Även om hon lekte med material och former gömmer det sig ofta en vardaglig eller mytisk berättelse undertill. I det här verket har vattenanden Näcken fått bomullsnät och snäckskal som material.

Eva Hesse (1936–1970) var en tyskfödd amerikansk konstnär som utmanade skulpturens gränser. Hesse blev känd för sina experiment med ovanliga material som latex, glasfiber, vax och papier mâché. Kombinationerna av sköra material och oregelbundna former i hennes verk påminner om förfallande, levande materia. Dessa skulpturer, som hon kallade ateljéverk, svävar mellan verk och prototyp, mellan färdigt och ofärdigt. Serien illustrerar Hesses spontana och fördomsfria arbetssätt samt hennes strävan att nå materialens innersta väsen.

Kaarina Kaikkonen (f. 1952) är en finsk skulptör som är känd för sina enorma installationer och textilverk. Som material använder Kaikkonen ofta herrskjortor, kostymer och slipsar. Ursprungligen symboliserade kostymen hennes far, men med tiden har plagget för Kaikkonen blivit en mer allmän metafor för mänskligt varande. De många återvunna kläderna kan ses betona både en folkmassas anonymitet och varje plaggs tidigare ägares individualitet.

Mille Kalsmose (f. 1972) är en dansk konstnär vars verk Medveten materia (2018) utforskar människans förbindelse med universum genom järnets olika former. Verket kombinerar järn i olika tillstånd och ämnen: som pulver, järnmalm och blod. Samtidigt betonar det materialets mångsidiga närvaro både i människokroppen och i hela universum. I verket kan järn ses både som ett grundämne som möjliggör liv och som en begränsande, celliknande struktur.

Bronwyn Katz (f. 1993) verk är kopplat till den politiska bakgrunden i Sydafrika, där europeiska kolonialmakter har förstört ursprungsbefolkningens språk, kulturer och miljö. För Katz är sängen en symbol genom vilken man kan undersöka tillhörighet, hemlöshet och begreppet land. Sängfjädrarna täckta med skursvampar hänvisar till de föreställningar som den vita befolkningen har etablerat om den oändligt arbetande svarta kroppen. Verkets namn, |ui !nans (one hailstone), är ett ord på det hotade !Ora-språket och har två betydelser: det yngsta barnet och ett hagel. Det hänvisar till språkaktivisten Andries Bitterbos skrift Regn och torka (1936). I regnritualen som nämns i texten placeras ett hagel under den yngsta familjemedlemmens tunga för att få slut på en hagelstorm.

Ketty La Rocca (1938–1976) har setts som en av de viktigaste föregångarna inom kroppskonst och visuell poesi. Hon utforskade språk, gester och bildspråket som användes för att framställa kvinnan i 1960–70-talets Italien. Serien Kraniologi (1974) bygger på röntgenbilder av La Roccas skalle, genom vilka hon utforskade sin egen dödlighet. Hon led av cancer i cirka tio år. Verken i serien är flerdimensionella, dramatiska självporträtt. I verken får röntgenbildernas ursprungliga användningsändamål nya innebörder. Samtidigt bevaras emellertid bildernas igenkännbara personlighet.    

Maria Lai (1919–2013) var en konstnär från Sardinien i Italien som från och med slutet av 1960-talet utforskade lokala identiteter, sägner och folktraditioner. Hon inspirerades av arte poveras multimateriella uttryck, och tråd, syende och interaktivitet blev de viktigaste elementen i hennes konst. Överlappande målardukar och vävstolar, sydda böcker och broderade fantasikartor för tankarna från det lokala ända till den omgivande världens vidsträckthet. Konstens sociala och pedagogiska roll framträdde i många av de offentliga verk som Lai utförde på sin hemort tillsammans med de lokala gemenskaperna.   

Ana Lupaș (f. 1940) är en rumänsk konstnär som är känd för sina verk som använder vardagliga material som ull, bomull och hampa. Genom sina materialval skildrar hon livets realiteter under Nicolae Ceaușescus* kommunistiska styre. Som motpol till de konstnormer som staten föreskrev organiserade hon en dold konstnärlig gemenskap som bröt mot statens ideologiska regler. Serien Identitetsskjortor (1969) visar använda skjortor med spår av tid och användning. Dessutom visas fotografier från den kollektiva performansen Fuktig installation (1970/2024), där blöta tyger hängdes upp för att torka på tvättlinor på den rumänska landsbygden. Verket var inte ett permanent monument, utan ett tillfälligt konstverk som genomfördes tillsammans med lokala bönder. Verket behandlade samspelet mellan historia, lokala traditioner och gemenskap, samtidigt som det lyfte fram de försvinnande landsbygdstraditionerna och betydelsen av vardagligt arbete.

*Nicolae Ceaușescu (1918–89) var Rumäniens kommunistiska diktator från 1965 till sin död. Han avrättades i samband med revolutionen.

Marisa Merz (1925–2019) verk var med i de första utställningarna av arte povera-rörelsen i Italien i slutet av 1960-talet. Interaktionen mellan konstnärens, hustruns och moderns roller syns i Merz arbete. Hon använde gärna material som var lätta att bearbeta hemma, till exempel aluminium och koppartråd. Hon namngav och daterade sällan sina verk och omformade ofta enskilda verk till oplanerade helheter. Merz produktion är inte så mycket en serie självständiga verk skapade i kronologisk ordning, utan varje verk föds på nytt i förhållande till det omgivande rummet.

Kazuko Miyamoto (f. 1942) föddes i Tokyo och är känd för sina trådformationer uppspända på spikar, som omvandlar linjen från ett tecknat spår till en tredimensionell form. Miyamoto har arbetat i New York sedan 1960-talet som en del av en feministisk konstnärsgemenskap och har influerats av minimalistiska riktningar som betonar matematik och upprepning. Miyamoto har också utmanat den mekaniskt reducerade minimalistiska konsten genom att tillåta oregelbundenheter och mänskliga spår i sina verk. Verken framhäver den konstnärliga arbetsprocessen och de unika egenskaperna hos de funna material som konstnären använder.

Dala Nasser (f. 1990) är en libanesisk konstnär som utmanar landskapsmåleriets traditioner genom att utforska korsningspunkterna mellan fornhistoria, geopolitik och vardagsliv. Nassers verk efterliknar formen på Hiram I:s grav. De målade tygerna i verket har avtryck från gravkammarens yta, och som pigment har Nasser använt växter som hon hittat i gravens omgivning. Hiram I regerade mellan 980 och 947 f.Kr. över den feniciska stadsstaten Tyros, som ligger i nuvarande Libanon, och var en viktig partner till Israels kungar. Graven ligger vid en motorväg nära byn Qana, känd som platsen för Jesu första mirakel, och där israeliska arméns attacker ledde till massakrer på civila åren 1996 och 2006. För Nasser symboliserar graven den oundvikliga sammanflätningen av världshändelser och otaliga historiska trådar.

Senga Nengudi (f. 1943) är en amerikansk konstnär vars arbete förenar experimentell skulptur och objektbaserad performance, genom vilka hon tillför nya innebörder till vardagliga material. En av hennes mest kända verkserier är R.S.V.P., som har pågått från 1970-talet till idag och omfattar dussintals kompositioner av strumpbyxor, sand och metallföremål. Vissa av verken har aktiverats genom performanceföreställningar, där det elastiska materialet i strumpbyxorna formas av dansarens rörelser. Ursprungligen utforskade serien kroppens anpassningsförmåga under graviditeten, men det töjbara nylonet symboliserar också politisk uthållighet och envishet. Nengudi har långsiktigt granskat särskilt svarta kvinnors kamp inom samhällets strukturer. 

Anu Põder (1947–2013) föddes och arbetade i Estland under sovjettiden, men var också aktiv som konstnär efter Estlands självständighet. Põder förnyade skulptur- och installationskonsten genom att använda mycket vardagliga föremål och material som var lättillgängliga. Under Sovjetunionens tid var det brist på livsmedel och kläder, så många kvinnor sydde sina egna kläder. Trots detta fanns det starka mode- och skönhetsideal för kvinnors utseende. I verket Rum för min hud (1995) återstår endast sömmarna av kläderna. För verket plockade Põder isär använda kläder och avslöjade deras dolda lager och struktur. Põders skulpturer präglas ofta av tankar om sårbarhet, känslighet och obehag.

Carol Rama (1918–2015) var en självlärd konstnär som i sin konst behandlade sexualiteten och kvinnans kropp samt sätten den framställdes på från och med 1930-talet. Ramas egen personliga historia i Italien har kopplingar till gummi som material. Hennes far hade en fabrik som tillverkade cykeldelar i Turin. Gummit i verken refererar också till sexuell sårbarhet och tidens gång. De släta, slappa cykeldäcken som murknat på grund av ljusets påverkan och tidens gång kan i Ramas verk ställas i parallell med människokroppen – dess märkliga, obeständiga och förtigda sida.

Nancy Spero (1926–2009) var en amerikansk konstnär som med sin konst tog ställning mot politiska, sociala och kulturella orättvisor. Krig, våld mot kvinnor och kvinnans livscykel är hennes mest centrala teman. Verken i Krigsserie skapades mellan 1966 och 1970. Serien bygger på de tv-sända händelserna i Vietnamkriget. Spero övergav då måleriet på duk och började istället skapa verk på papper. Hon rev och gnuggade det sköra papperet och tunnade ut färgerna med sin egen saliv för att ge uttryck åt den kraft motivet krävde. Spero är känd för sina verkserier, vars karaktär av serier hon bröt genom att hänga verken fritt.

Tove Storch (f. 1981) är en dansk konstnär vars konstnärliga arbete kan ses som ett ständigt utforskande av skulpturens möjligheter. Storch är intresserad av materialens eget språk, som kan uppfattas direkt genom kroppen och sinnena. Därför namnger hon ofta inte sina verk, utan ger hellre utrymme för en dialog mellan sinnena och materialen. Både kroppar och lera är på samma sätt materia och underkastade samma naturlagar: tid och gravitation påverkar dem båda. Genom sitt avskalade uttryck och sina sköra materialval kan Storch ses sträva efter att identifiera dessa delade förhållanden.

Elina Vainio (f. 1981) är en konstnär från Helsingfors vars verk undersöker förhållandet mellan människan och vår materiella livsmiljö. Hennes verk betonar ofta olika livsformers skörhet och sammanflätning samt belyser språkets begränsningar i att förstå världen. Som material i sina verk använder hon bland annat textiler, sand och rökelse. Installationen Depositioner (2018) är byggd av sand och kan påminna om en miljö där människans spår är ett minne från det förflutna. Verket utmanar oss att reflektera över obalansen mellan hur långsamt naturresurserna bildas och hur snabbt de konsumeras, och vilken värld vi lämnar efter oss till kommande generationer.

Utställningskoncept
Pilvi Kalhama

Kuratering
Nella Aarne, Pilvi Kalhama, Ingrid Orman, Tiina Penttilä

Projektledning
Nella Aarne, Ingrid Orman

Teknisk planering och utförande
Jenni Enbom, Miika Kyyrö, Lasse Lindfors, Olli Lukkari, Lasse Naukkarinen,
Samppa Törmälehto, Joleco Oy, Subsonic Sound And Lighting Oy, Valge Kuup

Grafisk design
Päivi Helander

Typografi
REVIEW MONO (Sophie Wietlisbach), CARDONE (Fátima Lázaro), ARTE POVERA Päivi Helander

Belysning
Jenni Salovaara

Konservering
Marianne Miettinen, Saara Peisa, Saku Asikainen

Inramning
Antti Ratalahti

Registrering
Jenni Enbom, Mereca Victorzon

Utställningstexter
Nella Aarne, Tero Hytönen, Pilvi Kalhama, Ingrid Orman, Tiina Penttilä

Mobilguide
Tero Hytönen, Ilari Strandberg

Publikarbete och program
Tero Hytönen, Reetta Kalajo

Planering av guidningar
Riikka Alanko, Ilari Strandberg

Planering och uppbyggnad av aktivitetsrum
Maria Innola

Planering av kundservice
Maija Eränen, Ilari Strandberg

 Marknadsföring och kommunikation
Iris Suomi, Helmi Tolonen

Fotografering och dokumentation
Paula Virta

Försäljning av tjänster
Essi Huhtanen

EMMA Shop
Mira Alanko, Salla Engström

 EMMAs kundservice och guider

Översättningar
Mats Forsskåhl (Svenska), Tomi Snellman (English)

Lån av möbler och armaturer
Pasi Pusa, Osto Ja Myyntiliike Kruuna

Tack
Archivio Ketty La Rocca, Art Museum of Estonia, Galerie Gisela Capitain, Galerie Lelong & Co.,
Fondazione Maria Lai, Frittelli Arte Contemporanea, Haus der Kunst,
Hauser & Wirth, Liisi Beckmannin perikunta, Ludwig Museum of Contemporary Art,
Museum der Moderne Salzburg, Muzeum Susch, P420 Gallery, Sprüth Magers, Stedelijk Museum,
Städtische Galerie im Lenbachhaus und Kunstbau, Tartu Art Museum