Verket har planerats och genomförts i samarbete mellan fem studerande vid Aalto-universitetet. De bjöds in för att skapa en portalliknande ingång av återanvända kläder för utställningen. Installationen har utförts av kläder donerade av Huvudstadsregionens Återanvändningscentral. År 2023 donerades 830 000 kilo textilier till återvinningscentralen, och av dem kunde mer än 80 procent återanvändas.

Kläderna är placerade bakom frostat glas i paneler som avtryck av tidigare liv. Dessa kläder är i så dåligt skick att de inte kan säljas vidare på Återvinningscentralen. Installationen belyser modets slöseri och slit-och-släng-kultur, och den höjer värdet på lågstatuskläder som konstverk.

Aalto-universitetets arbetsgrupp, Modeämnet
Apollo Da Costa Doria, *1999, Finland
Nhung Huynh, *1996, Finland
Y Kiili, *1993, Finland
Kuutti Lemmetyinen, *2000, Finland
Ruusa Vuori, *1999, Finland
Gruppens mentor: Elina Määttänen

Verket har producerats i samarbete mellan Aalto-universitetets modeämne, Huvudstadsregionens Återanvändingscentral och EMMA – Esbo moderna konstmuseum.

Den norsk-etiopiska modedesignern och konstnären Margaret Abeshu (f. 1991) utforskar den afrikanska diasporans* upplevelser genom minnen, material och rörelse. I verken Nkisiryttare (2024) kan man se influenser av konstriktningen futurism som föddes i Italien**. Tvärtemot konstriktningens ursprungliga idé kritiserar Abeshus verk farten och det västerländska framstegsidealet. I verken kan det svarta håret symbolisera både politiskt motstånd och skönhet.

Flätat hår, hårförlängningar, motorcykelhjälmar och lecablock uttrycker för Abeshu spänningen mellan kulturell anpassning och individualism, det vill säga ett individcentrerat tänkande. Formen på Nkisiryttarna kan ses referera såväl till afrikanska masker som till ett futuristiskt bildspråk. Verken berättar om en svart identitet och om livshistorier där människor har tvingats flytta bort från sina hemländer.

* Diaspora betyder att ett folk eller en folkgrupp sprids från sitt ursprungliga bosättningsområde och skingras över världen. Uttrycket kan också hänvisa till en gemenskap som är spridd men ändå bibehåller sina kulturella rötter.

** Futurismen var en konstriktning och rörelse i bildkonsten och litteraturen, verksam i Italien i början av 1900-talet. Den föraktade allting gammalt och traditionellt, och idealiserade allt modernt, till exempel maskiner, teknik, fart och krig.

Idaliina Frimans (f. 1991) Kursu-kollektion (2023) hämtar inspiration från hennes släkts historia som flyktingar. Under andra världskriget tvingades Frimans mor- och farföräldrar lämna sina hem i Karelen och Lappland. För sin kollektion har Friman forskat i de föremål och kläder de tog med sig på flykten.

Föremålen som valts ut för flykten gömdes ofta genom att man sydde in dem i gömställen i kläderna. I Frimans kollektion bygger designen av plaggen på samma idé: i kläderna som framställs av återvinningsmaterial gömmer sig pärlor, smycken och andra accessoarer. Deras tyngd formar plaggens silhuetter på oväntat sätt.

Då hon forskade i mor- och farföräldrarnas erfarenheter funderade Friman samtidigt på hur nedärvda trauman påverkar henne själv. Genom sina plagg behandlade Friman sin egen känsla av rotlöshet och sina känslomässiga band till föremål och material.

Kollektionen Karelsk idrottsfolklore (2024) kombinerar den karelska hantverkstraditionen och folkdräkterna med moderna idrottskläder. Inspirerad av en Antrea-folkdräkt han ärvt av sin farmor har Lauri Greis (f. 1991) i sin kollektion valt att kommentera de finska folkdräkternas historia. I kollektionen kombineras folkdräktens traditionsbundenhet med synen på finländarna som vänner av praktiska och sportiga kläder, de vindtäta overallernas folk.

I plaggen kombineras kjolar med fåll i klädestyg, slöjor och sykerö-huvudbonad med sportiga ränder och vattenavstötande anoraker. Kollektionen utforskar den finska modeidentiteten och överskrider de könsbundna klädkonventionerna i protest mot det traditionella modets normer.

Sasha Heinsaars (f. 1997) stil att arbeta kretsar kring hantverkstraditionen och modedesignen. I sina verk använder hon ofta förkastade material som överloppstråd och använda textilier.

För sina plagg tar Heinsaar intryck av slaviska folksägner som har en viktig roll som förmedlare av traditioner mellan generationerna. En kanin, ett äpple och en kycklingfot är exempel på figurer och symboler i folksägnerna som man kan se på hennes plagg. Hon omvandlar sagofigurerna till iklädbar form genom att virka, sticka och sammanfoga tyglappar. Kollektionen PERIPETEIA (2022) kommenterar dagens politiska atmosfär i det slaviska kulturområdet. Kollektionen är samtidigt Heinsaars sätt att reagera på Rysslands anfallskrig i Ukraina.

Som konstnär ifrågasätter Jeremy Hutchison (f. 1979) maktstrukturer med performancen som medel. I sin konst går han på djupet med konsumtionskulturens och kapitalismens problem. Uppskattningsvis 23,63 miljarder klädesplagg hamnar årligen på marknaden för begagnade kläder. Detta motsvarar cirka tre plagg per invånare på Jorden. Största delen av textilierna som tagits ur bruk fraktas till Afrika, särskilt till Ghana och Nigeria. Nästan hälften blir slutligen avfall som deponeras på avstjälpningsplatser eller bränns. I Ghana kallas dessa textilier som skeppats från västländerna ’döda vita mäns kläder’.

I sitt videoverk blir Hutchison själv en ’död vit man’, ett förkroppsligande av den globala handeln med använda kläder. Klädd i kläder som är köpta på gatumarknaderna i Västafrika vänder denna ’klädzombie’ in och ut på leveranskedjan – han återvänder till produktionens och konsumtionens urkällor i det globala norr.

Vad har traditionella kläder för betydelse i framtiden? För att undersöka frågan inledde modedesignern Duran Lantink (f. 1988) ett samarbete med det socialkonstnärliga projektcentret Pennywafelhuis. Det ligger i en förort till staden Middelburg i Nederländerna. Samarbetsprojektet förde samman proffs inom det kreativa området med varierande kulturbakgrund, som alla förband sig vid Lantinks mål att följa villkoren för en hållbar utveckling.

Verket som visas på utställningen är en del av en serie som utforskar klädseltraditioner i olika regioner ur lokala och globala perspektiv. Den tårformade textilskulpturen består av använda sjalar, vintage armétröjor, Levi’s 501 jeans och träskor.

Kollektionen Made in Pakistan (2024) behandlar den smärta och ångest Abbas Mandegar (f. 1999) upplevde då han som barn arbetade i klädfabrikerna i Pakistan. Mandegar som ursprungligen lämnat Afghanistan som flykting tillbringade inte sin barndom i sällskap av leksaker utan istället med sytillbehör. Idag arbetar han som designer i Sverige och inkluderar i sina plagg redskap som är bekanta från modeproduktionen, som saxar, knappnålar och spolar från symaskiner. Mandegar fogar in föremålen som delar av plagget som tecken på de svårigheter han har upplevt och överlevt.

De geometriska dekorationerna är en referens till hazarernas, designerns egen afghanska stams kulturtraditioner. Mandegar behandlar sin barndom och sin egen historia som migrant genom att omskriva dem ur sitt eget perspektiv. Samtidigt synliggör hans plagg det mänskliga lidandet som den internationella snabbmodeindustrin är förknippad med.

Textilkonstnären Linea Matei (f. 1990) hämtar inspiration i deras rumänsk-svenska kulturbakgrund och av deras erfarenhet av att existera i ett slags mellantillstånd. De vill lyfta fram hur mänskliga relationer, beteende och kulturella normer påverkar individer och samhällen.

Textilskulpturen beskriver två kroppar som har en gemensam ryggrad. Skepnaderna i verket kan tolkas tränga in i varandra, men också som individer som separeras från varandra. En strävan i två olika riktningar kan också vara en inre process: de egna tankarna och förhoppningarna kan vara i harmoni eller ge upphov till konfliktfyllda känslor av samhörighet och ensamhet.

Båda kropparna har ansikten med speglar. De bjuder in betraktaren att fundera: hur ser bilden av dig ut?

Modedesignern Sinéad O’Dwyer (f. 1991) vill skapa kläder som passar alla kroppstyper. Med sina verk utmanar hon modets begränsade uppfattningar om lämpliga storlekar, rätt färger och handikappfrihet. O’Dwyer designar sina kläder för att passa sin användares verkliga kropp, inte ett standardiserat ideal.

De tre justerbara dräkterna som visas på utställningen refererar till den japanska bondagekonsten shibari. Shibari betyder vackert bindande och förenar tankar om behärskande och befrielse. Det dekorativa bindandet tjänar O’Dwyers princip om att modet ska vara till för alla kroppstyper.

KVARN (2023) ingår i en verkserie som utforskar beroendet mellan individer och system. Dess namn refererar till en så kallad ”myrkvarn” som uppstår då en grupp myror tappar kontakt med huvudgruppen och börjar följa varandra i ett slags ond cirkel. Den cirkel som uppstår kan ses som en form av dödsmarsch: myrorna kan slutligen dö av utmattning utan att åstadkomma något alls.

Pappersdispensrarna fungerar om underlag för en barnprovdocka som är klädd i en väst tillverkad av återvinningsmaterial. Verket kommenterar snabbmodets ändlösa konsumtionscykel och frågar hur det ska gå att bryta cirkeln av beroende?

Födelsekontroll (2025) är en performance om överkonsumtionen av material och om en delad världsbild som individen kämpar i. Verket behandlar hur gruppbeteende kan styra över människor, men också skapa en känsla av samhörighet. Hamstring beskrivs i videon som ett exempel på beroende och masshysteri.

De uppträdande i videon är klädda i plagg som är tillverkade av bland annat remsor av gamla t-tröjor med fossilliknande slagord och dekorationer. På det här sättet lyfter Winther (f. 1991) fram sömnaden och reparerandet, praktiska och hållbara färdigheter som ofta ses som kvinnogöra

Kuratering
Ane Lynge-Jorlén, Reetta Kalajo

Projektledning
Reetta Kalajo, Martta Soveri, Onerva Österberg

Grafisk design och visuell identitet
Milla Rissanen

Teknisk planering och utförande
Jenni Enbom, Kalle Jarva, Miika Kyyrö, Ella Mustaniemi

Belysning
Lasse Lindfors, Jenni Salovaara

Konservering
Simo Karvinen

Registrering
Jenni Enbom, Mereca Victorzon

Utställningstexter
Tero Hytönen, Reetta Kalajo, Ane Lynge-Jorlén

Mobilguide
Tero Hytönen, Ilari Strandberg

Publikarbete och program
Tero Hytönen, Reetta Kalajo

Planering av guidningar
Riikka Alanko

Planering av kundservice
Maija Eränen, Bodil Stenvall

Marknadsföring och kommunikation
Iris Suomi, Helmi Tolonen

Fotografering och dokumentation
Paula Virta

Försäljning av tjänster, besöksundersökningar
Essi Huhtanen

EMMA Shop
Mira Alanko, Salla Engström

EMMAs kundservice och guider

Översättningar
Simo Vassinen (english / suomi), Mats Forsskåhl (svenska)

Tack
ALPHA
Alusasuliike Siro
Omnia, Samkommun för yrkesutbildning i Esbo region, Textil och mode
Juni Communications / Fashion in Helsinki Week
South-Eastern Finland University of Applied Sciences Xamk, Department of Culture
Kandidatprogram i mode och magisterprogram i mode, kläd- och textildesign, institutionen för design, Aalto-universitetet
Huvudstadsregionens Återanvändningscentral

Utställningen har fått statligt bidrag från Museiverket