Rut Bryk studerade ursprungligen till grafiker. Innan grundaren av Arabias konstavdelning Kurt Ekholm upptäckte den lovande konstnären, gjorde Rut Bryk i stället för på lerplattor och gipsformer karvningar på linoleum. Materialet används även som golvbeläggning och linoleumtekniken går ut på att man ur plattan skär ut det som ska vara vitt efter tryckningen. Den färdiga bilden föds med hjälp av en eller flera plattor och tryckfärger.

På 1930–40-talet syntes spåren av Bryks hand i illustrationer i tidskrifter. Återkommande motiv var människofigurer, interiörer och växter. Det grafiska uttrycket syntes ännu då Bryk gick över till keramiken bland annat i form av det tecknade formspråket och seriemässigheten.

Arabiafabriken tillhandahöll förutsättningarna för Rut Bryks livsverk. Hon arbetade på fabrikens konstavdelning från 1942 till 1991 då verket Isström, väggrelief på tjänstebostaden för Republiken Finlands president, blev färdigt. I konstavdelningens unika miljö hade Bryk en särskild ställning och var fri att förverkliga sig själv.

Trots att Bryk arbetade på alla ställen där hon vistades var Arabia den fixpunkt där verken med olika hantverkares hjälp fick sin slutliga form innan de skickades ut i världen. Laboratoriet på Arabia utvecklade lermassan och de över hundra glasyrer som Bryk använde. Allteftersom kaklen blev mindre blev verken svårare att genomföra. Från och med 1967 var det assistenten Kirsti Bruun-Micklin som möjliggjorde verkens tekniska genomförande. Oersättliga var också formgjutaren Erkki Järvinen och snickaren Nikolai Makaroff.

Rut Bryk ristade bildmotivet på en ler – eller gipsplatta. Den enklaste formen tillverkades så att en separat gipsram göts runt gipsplattan. Formar i två eller rentav tre delar möjliggjorde tredimensionella verk som var tjockare än originalplattan. I samband med gjutningen urgröptes verket för bränningen.

Gjutleran hälldes i formen och lösgjordes från formen medan den ännu var fuktig. Ibland fortsatte Bryk att mönstra verket genom att klippa kanterna eller rita direkt på leran. Efter skröjbränningen (rågodsbränningen) kunde plattan ytterligare färgas genom glasering eller, i formfasen, genom målning med engobelerslamning. Ibland återanvändes formar, och därför kan man på vissa gamla formar se spår av reparationer. Rut Bryk signerade sina verk på plattan eller med spegelskrift direkt på formen.

Corpus Domini är inspirerat av en siciliansk procession som Rut Bryk tillsammans med Tapio Wirkkala såg i Taormina 1949. I sin helhet består verket (86 x 139 cm) av sju keramikplattor av varierande storlek. Bryk gjorde många keramiska verk av samma slag som Corpus Dominis enskilda delar. Deras kanter var skurna i form av en byggnad. Fantasibyggnaderna hade Bryk fått inspiration till dels från Italien, dels från sina barndomslandskap i Karelen. Visningslagret Bryk & Wirkkala visas versioner av och formar till de olika delarna av Corpus Domini.

Dukat bord ( c. 300 x 500 cm) hör till Rut Bryks första verk i stort format. Verket finns i Rosenthals porslinsfabrik i Selb, Tyskland. Dukat bord hör också till de sista verk där Bryk fortfarande använde klart föreställande bildmotiv: frukter, kärl, askfat. Verket består av kakel som bildar större helheter på vilka Bryks senare produktion är baserad. Hon upprepade bildmotiven i Dukat bord i många senare verk i mindre format. Här visas självständiga verk och skisser med koppling till motivet.

Rut Bryks Candy har sedan sin tillblivelse turnerat runtom i världen och visas nu för första gången på över femtio år i Finland. Det unika verket, tillverkat vid en brytningspunkt i Bryks karriär, utstrålar fräsch pop-estetik.  

Våren 1970 hade Bryk en viktig separatutställning på Stedelijk Museum i Amsterdam där också det färska verket Candy visades. Därefter visades verket på São Paulobiennalen 1973 där Finland representerades av Rut Bryk och Tapio Wirkkala.    

Efter São Paulo köptes Candy av en privat samlare. Oväntat kom det 2019 till försäljning på en inhemsk auktion, där den japanske samlaren Akihiro Awahata köpte det och ville ge publiken en möjlighet att se det.

Rut Bryk: En fjärils beröring är ett varmt personporträtt av konstnären. I den intima dokumentären berättar experter och nära bekanta om en konstnär som kände sig lika hemma i världens metropoler som i Lapplands ödemarker.

Se dokumentären på EMMA Zone! → www.emmazone.fi ←

EMMA Zone är ett digitalt hem för de olika innehållen på EMMA. Materialet i EMMA Zone är indelat i fyra sektioner under rubrikerna: Tänkvärt, Bakom EMMAs kulisser, Under ytan och Barnens konstfrågor.

EMMA Zone – alltid öppet för konst!

Tapio Wirkkalas produktion sträcker sig från serieproducerade bruksföremål till unika skulpturer. Under sin karriär arbetade han dels som freelance-designer för såväl finska som internationella bolag, dels som ledare för sin egen designbyrå, Design Tapio Wirkkala. Den fördomsfrie konstnären designade livsmedelsförpackningar parallellt med att göra konstverk i plywood.  

Händerna var Tapio Wirkkalas viktigaste arbetsredskap, det var med dem han ritade och skulpterade. Kreativitet i kombination med skickliga händer resulterade i design där Wirkkala, beroende på materialet, bistods av en grupp förfarna glasblåsare eller snickare. Sina elegantaste glasformar gröpte han dock själv för hand med stämjärn och bearbetade dem med en självdesignad kniv.

Inom konsthistorien fascinerades Tapio Wirkkala av geometriskt baserad klassisk komposition. Grundformer såsom cirkel och kub finns alltid med i bakgrunden oavsett slutprodukten. Som material använde han såväl trä och glas som plast och metall. Han skapade grundformer genom att variera hela glasserier, såsom Kartio (1956) och Romantica (1962).  

Bakom varje föremål låg en lång planeringsprocess. Vare sig det handlade om konst eller design inleddes arbetet med skisser, ibland i tiotal för att finna den slutliga formen. Sedan gjordes måttritningar samt prototyper för testning. I slutprodukten syns den omständliga processen som praktisk användbarhet, utseende och känsla: föremålet ska kännas precis rätt.  

Tapio Wirkkala skördade lagrar som konstnär, designer och utställningsarkitekt. Hans genombrott, såväl nationellt som internationellt, skedde på IX Milanotriennalen 1951 där Finlands avdelning och dess utställningsarkitekt Wirkkala prisades i medierna. 

Wirkkala värvades senare som arkitekt för många projekt som presenterade Finland och dess konstindustri. Förutom triennaler och världsutställningar visades vandringsutställningar planerade av Wirkkala i Öst– och Västeuropa samt Förenta staterna. Då han var kurator presenterade Wirkkala många kollegers arbete men tog också med egna arbeten i utställningarna. De internationella vandringsutställningarna fungerade som strategiska verktyg i profileringen av Finland som en självständig och modern nation.

Tapio Wirkkala segrade i en inbjuden tävling vid världsutställningen i Bryssel 1958 med temat Framtidens stad 2000. Här visas skisser till den innovativa och lekfulla utopin, arkivbilder av den försvunna miniatyren samt den visualisering av staden som gjordes av Voima Graphics 2018. 

Framtidsstaden består av stora skulpturala bostadskvarter med en elektrisk ”monorail” som transportmedel. Wirkkala skissade också detaljer i framtidens hem, exempelvis en prototyp till mikrovågsugn, en bildtelefon och digitala fönsterlandskap och tavlor där vyerna skiftar. Han fascinerades av framtidsutopier och lärde sig om plastmaterial då han arbetade på formgivaren Raymond Loewys byrå i New York 1955–1956.