The White Exhibition är en utställning som vi var tvungna att göra. Det fanns inget alternativ. Det är trist att en sådan utställning överhuvudtaget behövs, att ämnet än idag är så påträngande att man måste befatta sig med det, om och om igen. Att ständigt tvingas att protestera mot samma skit. Vi lever alltjämt i krävande tider, för problematiken är sannerligen inte ny, inte för oss, inte för någon.

För oss är utställningen ett slags mellanbokslut. Redan i åratal har vi i våra verk behandlat hudfärg, hierarkiska strukturer, makt och maktlöshet, vi har utforskat den vita hegemonin och efterlyst bättre alternativ… vad än det vore. Vårt arbete handlar om oavbrutet lärande, försök att förstå – eller åtminstone identifiera – vad som egentligen pågår, för vithet är så alltigenom normalt att det är praktiskt taget omöjligt att se någonting ur ett annat perspektiv. Vitt är inte neutralt. Hos vita människor är känslan av överlägsenhet djupt inpräntad i sinnet.

Vi ifrågasätter detta såväl globala som lokala system och dess strukturer som spridit sig till det västerländska samhällets alla hörn, slagit rot i våra hjärtan, etsat sig fast i våra hjärnor så att de känns nästan naturliga. Och de fortplantar sig vareviga dag. Sett från denna privilegierade, vita nordiska position är det svårt att ens upptäcka. Vi hamnar ideligen i en återvändsgränd. Att navigera på ett minfält är svårt.

Vi får ibland frågan om vi är de rätta människorna att tala om det här ämnet, om det inte vore klokare att ge mikrofonen åt dem som har genuin, personlig erfarenhet av förtryck. Visst, i dessa tider måste man i första hand lyssna på dem vilkas röst förr var tystad. Men även vi måste öppna våra munnar trots att det kanske ter sig dubiöst, eftersom tigande innebär tyst godkännande av fortsatt förtryck.

Det handlar inte om antingen-eller. Vi är alla fångar i samma system: vissa lider ofantligt mycket mer än andra, somliga åter inser inte ens sin privilegierade position, dvs. att alla inte har samma möjligheter och att samhällets strukturer måste förändras. Kampen är gemensam och den är desto starkare ju fler röster som blir hörda, upplevelser som blir avslöjade och sedda och då så många perspektiv som möjligt medverkar. Problemet får inte skjutas över på andra, vi ansvarar för dem tillsammans och vi måste alla bli medvetna om vår egen position i dessa strukturer. Därför är detta definitivt ett problem även för de vita.

The White Exhibition refererar till Vita huset, The Beatles’ White album, vit överhöghet, vita gallerilokaler – allt som har ett samband med denna ytterligheternas icke-färg. Till vita män som världserövrare. Till vita människor som blivit alltings mått. Till vithetsnormen och vittvätt.

Onekligen behandlar utställningen det vita kollektivet ur vit synvinkel och placerar återigen vitheten i alltings centrum. Det är en paradox vi inte förnekar. Vårt mål är just att avslöja och överdriva, överidentifiera och förvränga, att synliggöra dolda strukturer, utmana det maskineri som vi alla är delar av. Vår installation har hämtat inspiration också från museets betongbrutalism. Den massiva, avskalade, monokromatiska arkitekturen visar allt det som normalt brukar döljas.

The White Exhibition, 2020. Artister: Johan Högsten / Jose Lumbreras / Wilhelmina Ojanen / Pinja Pieski / Selma Reynisdóttir. 

Vår installation består av vita textiler som samlas i högar och staplar och ständigt flyttas samt av vita flaggor i form av lapptäcken. De tunga flaggorna liknar forna tiders vapensköldar, de hänger i björkstammar fästa i väggarna och sprider en hotfull stämning.

I centrum för utställningen är en lång performance som uppförs regelbundet under de tre månader som utställningen pågår. Performancen är uppbyggd av det slags ombytliga stämningar och motstridiga reaktioner som en vit miljö väcker hos de två unga uppträdande artisterna som är fångna i den. De uppträder stumma till trumpetackompanjemang, de rör sig mellan det anspråkslösa bakre rummet och det proprare publikrummet, de stryker vita tyger och tvättar väggar och golv med dem, de marscherar och gör honnör för vita vapenfanor, de revolterar mot det vita tyget och utför ett slags befrielseritual. Detta upprepas om och om igen. Identifikationen med och imiterandet av det vita följs av uppror och slutligen befrielse; kretsgången upprepas i det oändliga, som en besvärjelse.

I utställningen ingår också en serie konstverk som publiceras på helsidor i Esbotidningen Länsiväylä. Meningen är att via tidningen bjuda in Esboborna till museet för att se utställningen och delta i diskussionen. Konstverken i tidningen introducerar ord och språk i den annars ordlösa utställningen. Verken är ett slags rebusar, korsord eller Scrabblespel, som om syftet med dem var att lösa och reda ut komplicerade och motstridiga samband. De antyder att allt hänger ihop med allt och att diskussion ingalunda är någonting enkelt utan en komplicerad mix av ljud, situationer, kulturella normer och känslor i ett stort övergripande system som vi alla ingår i, vare sig vi vill det eller inte.

The White Exhibition, 2020. Artister: Johan Högsten / Jose Lumbreras / Wilhelmina Ojanen / Pinja Pieski / Selma Reynisdóttir.

Utställningen är en fortsättning på vår strävan att ifrågasätta och bekämpa föråldrade hierarkiska mönster och ge plats år det inklusiva. I en tudelad värld bestående av ”vi” och ”de” känns det nödvändigt att försöka förena, definiera ett gemensamt ”vi” som bygger på global solidaritet. Att börja om från början.

I en värld där historiska orättvisor överskuggar allas vårt dagliga liv måste vi börja fantisera alternativa framtider. Rikta blicken mot morgondagen. Det är dags att sätta mångfaldens pendel i rörelse. Dagens värld är formad av det förflutna, men vi har friheten att ge den en ny skepnad. Lyckligtvis har miljontals människor runtom i världen redan börjat göra det. Behovet är universellt, inte begränsat enbart till de teman som här behandlats. Inbillad överlägsenhet i kombination med utnyttjande och förtryckande strukturer har ett samband med många andra akuta problem, exempelvis hur människan redan i århundraden har behandlat vår planet och dess natur och andra djurarter.

Vitt är en icke-färg med inbyggd tvetydighet. Den syftar förutom på hudfärg också på ett blankt papper – inbjuder oss att börja från början. Vår utställning hissar vita flaggan för att signalera vapenvila, som en inbjudan till förhandlingsbordet.

Performancen som visas under utställningen är en helande, symbolisk rening som banar väg för en ny början. En upprepad ritual där de unga uppträdandena är fysiskt närvarande i nuet och i rummet. Framtidens unga håller hoppet om en radikalt bättre morgondag vid liv. Dem förlitar vi oss på – det är de som har nyckeln till en lösning.