Betongsocklarna i utställningssalen är gjorda med en mycket gammal metod för massivt byggande, där lera och sten blandas i rätt förhållande. Den något fuktiga massan stampas kraftigt för att göra den kompaktare. Till slut slipas ytan och behandlas med vax.

I den blandning av sten och lera som har använts på EMMA finns finskt stenmaterial och rödlera som hittats i närheten av tillverkningsplatsen i Vichtis. I enlighet med principerna för cirkulär ekonomi innehåller blandningen också ler- och stenmassor som blivit över i andra projekt. Blandningens färgnyans har åstadkommits genom att man har blandat in grå granit från orten Kaland och kimrök, det vill säga sot.

Alla beståndsdelar i lerbetongmassan kan användas på nytt. Genom att tillsätta vatten kan man göra det hårda materialet formbart igen. På det sättet uppstår inget avfall utan materialet återvinns. Materialet i lerbetongen innehåller inga kemikalier utan är helt naturligt. Koldioxidutsläppen beräknas vara mindre än 4 % av utsläppen för den vanliga betong som används idag.

Lera är ett material som andas och därför balanserar den luftfuktigheten och temperaturen. I väggar kan dess porösa yta skapa en behagligare akustik i rummet. Undersökningar har visat att lera också kan ha en rengörande effekt på luften.

Människan har sysslat med massivt byggande sedan urminnes tider och över hela världen. Materialen som använts är ändå mycket lokala och tekniken enkel. Materialet hämtas i naturen och att göra lerbetong förutsätter inga energikrävande processer såsom bränning.

Med denna metod har man byggt med lera sedan tusentals år före vår tideräknings början. I Europa blev det vanligare att bygga med lerbetong i slutet av 1700-talet då mycket av virket i skogarna hade använts för att bygga städer och konstruera fartyg. Lera fanns tillgängligt och den var billig. Vid samma tid nådde byggnadsmetoden också Finland och Skandinavien. I Finland finns det bevarade byggnader i massivlera från slutet av 1700-talet. Den veterligen äldsta byggnaden som ännu är i bruk är värdshuset på Strömfors bruk som stod färdigt år 1784.

De stora träytorna i utställningssalen är gjorda av lärkträd som fälldes på vintern år 2022 och som har vuxit i Skogsforskningsinstitutets forskningsskog på Punkaharju.

Lärk eller lärkträd hör till familjen tallväxter. De växer i svala och tempererade områden på norra halvklotet. Lärk växer och sprids inte naturligt hos oss utan de lärkskogar som finns i Finland är planterade. I forskningsskogen växer sju olika arter av lärk. Sibirisk och europeisk lärk växer enligt Skogsforskningsinstitutets undersökningar 20 % snabbare än inhemsk gran. De trivs särskilt på Punkaharju där de växer i bördig mark och det finns rikligt med ljus som gynnar dem.

De lärkträd som använts i träytorna är uppskattningsvis 100 år gamla. De har först sågats upp i stockar på våren -22, sedan torkats maskinellt i flera månader tills virket nått en fukthalt på ca 12 %. Till slut har de sågats en andra gång varvid den förvridning som uppstått i torkningen har korrigerats. Efter den andra sågningen har virket maskinbearbetats till önskad form med en CNC-maskin med 5 axlar. Maskinen kan uppnå en precision som människans öga och hand inte klarar av. Trots detta lever träet ännu och påverkas av förhållandena i omgivningen, och det uppstår exempelvis sprickor i det.

De rester som uppstått vid sågningen och hyvlingen utnyttjas i sin helhet i snickeriverkstaden som har tillverkat ytorna. Av restbitarna görs mindre föremål. Resten av materialet används som ved eller för briketter som används som bränsle. I praktiken blir inget av det virke som använts för inredningen avfall.