Betongsocklarna i utställningssalen är gjorda med en mycket gammal metod för massivt byggande, där lera och sten blandas i rätt förhållande. Den något fuktiga massan stampas kraftigt för att göra den kompaktare. Till slut slipas ytan och behandlas med vax.

I den blandning av sten och lera som har använts på EMMA finns finskt stenmaterial och rödlera som hittats i närheten av tillverkningsplatsen i Vichtis. I enlighet med principerna för cirkulär ekonomi innehåller blandningen också ler- och stenmassor som blivit över i andra projekt. Blandningens färgnyans har åstadkommits genom att man har blandat in grå granit från orten Kaland och kimrök, det vill säga sot.

Alla beståndsdelar i lerbetongmassan kan användas på nytt. Genom att tillsätta vatten kan man göra det hårda materialet formbart igen. På det sättet uppstår inget avfall utan materialet återvinns. Materialet i lerbetongen innehåller inga kemikalier utan är helt naturligt. Koldioxidutsläppen beräknas vara mindre än 4 % av utsläppen för den vanliga betong som används idag.

Lera är ett material som andas och därför balanserar den luftfuktigheten och temperaturen. I väggar kan dess porösa yta skapa en behagligare akustik i rummet. Undersökningar har visat att lera också kan ha en rengörande effekt på luften.

Människan har sysslat med massivt byggande sedan urminnes tider och över hela världen. Materialen som använts är ändå mycket lokala och tekniken enkel. Materialet hämtas i naturen och att göra lerbetong förutsätter inga energikrävande processer såsom bränning.

Med denna metod har man byggt med lera sedan tusentals år före vår tideräknings början. I Europa blev det vanligare att bygga med lerbetong i slutet av 1700-talet då mycket av virket i skogarna hade använts för att bygga städer och konstruera fartyg. Lera fanns tillgängligt och den var billig. Vid samma tid nådde byggnadsmetoden också Finland och Skandinavien. I Finland finns det bevarade byggnader i massivlera från slutet av 1700-talet. Den veterligen äldsta byggnaden som ännu är i bruk är värdshuset på Strömfors bruk som stod färdigt år 1784.

De stora träpodierna i utställningssalen är gjorda av lärkträ. Virket kommer från uppskattningsvis hundra år gamla träd som har vuxit i Skogsforskningsinstitutets forskningsskog i Punkaharju. De gamla stammarna lämpade sig inte för dagens snabba produktionstidtabeller. Träet som använts för podierna har långsamt fortsatt sätta sig i sin nya form och omgivning: träet har vridits och spruckit. Trots att träytorna har vridits är föremålen på dem trygga. Museets personal följer hur träet lever och justerar vid behov visningen på dem.   

Lärkträden sågades för första gången upp till balkar på våren 2022. Balkarna torkades maskinellt i flera månaders tid i till en fukthalt på cirka 12 %. Under sensommaren sågades de på nytt och vridningar som uppstått i torkningen rätades ut. Balkarna bearbetades i en CNC-maskin till önskad form. I mars 2022, cirka åtta månader efter att träden hade fällts, konstruerades podierna av balkarna. Träet fick fortsätta anpassa sig till miljön i museet, utan att bry sig om digital noggrannhet. Vridningar och sprickor kunde skönjas redan några månader efter att podierna hade installerats.  

Lärkträd hör till familjen tallväxter. De växer i norra halvklotets svala och tempererade regioner, och gynnas av en bördig jordmån och rikt ljus. Lärkträd växer och sprids inte naturligt i Finland utan de lärkskogar här finns är planterade. Enligt Skogsforskningsinstitutet växer lärkträd 20 % snabbare än den inhemska granen.  

Det överskott som uppstod då virket sågades och hyvlades användes i sin helhet i det snickeri i Esbo som tillverkade podierna.