Allting började med Toini Muona (1904–1987). Då Kyösti Kakkonen förvärvade keramikkonstnärens kvarlåtenskap väcktes hans intresse för den finska konstindustrin och för att samla dess verk. I Kakkonens samling finns både unika och seriella konstföremål och kärl, men också skulpturer av glas och keramik. De finska designföremålen i samlingen har också internationellt värde: de lånas årligen ut till utställningar på olika håll i världen.

Antalet konstnärer som är representerade i samlingen växer hela tiden genom nya konstförvärv. Motiveringarna för nyförvärven är föremålens konsthistoriska betydelse eller konstnärens intressanta produktion. De tidigaste föremålen har producerats i slutet av 1800-talet, de nyaste formges och framställs som bäst.

Många av verken i samlingen är samtidigt både konst och design. Konstnärernas produktion diskuteras samtidigt som konst, som konstindustri och som design. En del av upphovsmännen identifierar sig i första hand som keramiker, andra som konstnärer. Bland dem finns exempelvis glasblåsare, skulptörer och arkitekter.

I konsthistorieskrivningen har formgivningen ofta setts som mindre värd än bildkonsterna. Kärl och andra föremål som används i vardagen visas ju inte heller i vitriner på samma sätt som målningar och skulpturer. I fråga om många av verken och föremålen är det omöjligt att göra en distinktion mellan formgivning och konst, och det är inte heller nödvändigt. I stället för att indela dem i fack och fästa värden vid dem är det förnuftigare att se de många kopplingarna mellan konst- och formgivningshistorien. Ett landskap som målats på en kruka är konst på samma sätt som ett som strukits på duk. Man kan hänga upp ett fat på väggen likaväl som en målning. En liten signerad glasskål är ett unikt, signerat konstföremål.

Det är typiskt för människan att försköna föremål eller att skapa dem bara för deras estetiska värde. Begreppet skönhet är mångtydigt och upplevelsen av skönhet är individuell och personlig. Man kan uppleva ett föremåls skönhet genom att beröra det: känslan av materialet kan vara en estetisk upplevelse. Skönhet kan också beröra en invändigt, erbjuda njutning och tröst.

Genom tiderna har olika modeströmningar och målsättningar styrt skönhetsbegreppen. Skönheten kan vara motsägelsefull. Önskan att undvika fåfänga och värna om moralen har exempelvis färgat de rådande skönhetsuppfattningarna genom årtiondena. Man kan utmana sin egen uppfattning om skönhet genom att leta efter den där man inte i första hand skulle vänta sig att finna den. Man kan också fundera kring varför vissa föremål ges ett allmänt accepterat värde som vackra. Var hittar du skönhet? Vilka känslor väcker föremålen?

Oavsett om det gäller en rya som hängts på väggen eller en som ligger på golvet gömmer den inom sig en kulturell rikedom och avlagringar av historien. Tekniskt sett är en rya en textil som består av ett vävt bottentyg med en knuten lugg, det vill säga nocken. Som föremål har ryan under olika perioder fungerat som täcke, som ceremoniellt föremål och som en uppskattad dekoration i hemmet. I den här visningen presenteras ryorna som konstverk och som en del av formgivningens och konstens historia. Ryorna som visas är från 1930−1980-talet.  

Ryorna som hängts upp sida vid sida med keramik och glas påminner om dessa konstformers sammanflätade historia. På 1900-talet visades ryor på samma konstindustriella utställningar där också keramiken och glaset fick sitt internationella erkännande. Kyösti Kakkonen har därför utvidgat sitt samlande till att också omfatta ryor. Han samlar särskilt verk av viktiga, kända ryaformgivare.  

Keramik och glas är oskiljbara delar av mänsklighetens historia. Vi känner till vardagliga och heliga föremål tillverkade av keramik och glas från årtusenden tillbaka. Glaset uppfanns i samband med keramiktillverkning. Biprodukten användes först som glasyr på keramik, senare som material i sin egen rätt. De två teknikerna förenas inte bara av sin tillkomsthistoria utan också av beståndsdelarna och av brännande heta temperaturer. Råmaterialen för dem båda är mineraler som förädlats ur jordmånen och som hettas upp till mer en tusen grader för att få sin slutliga form.

Leran har ingen form utan den hand som formger den, och glaset inte utan en blåsare. Framställningsteknikerna är uråldriga och i vitt spridd användning. För att behärska dem krävs det djuplodande studier och färdigheter. Idag kan tillverkningsprocesserna också skötas maskinellt, men ett föremål som kommit till som hantverk känns igen bland annat på utseendet och materialets kvalitet.

Se videorna som visar hur Alma Jantunen, Heini Riitahuhta och Renata Schirm arbetar på EMMA Zone!

Bakom den finska formgivningen finns ett slags släktträd av konstnärer och de konstlärare som har handlett dem. Många bekanta namn ur Collection Kakkonen finns med på grenarna i den finska formgivningens släktträd.  

I det här rummet presenterar vi sex konstnärer som har haft ett stort inflytande som lärare och förebilder. De var starka och även originella personligheter som var och en i sin tur byggde upp utbildningen i konstindustri och formgivning. Både som lärare och som konstnärer bidrog de till att forma den finska formgivningen. 

Arttu Brummer, Elsa Elenius, Alfred William Finch, Kaj Franck, Kyllikki Salmenhaara och Timo Sarpaneva undervisade i den läroanstalt som grundades i Helsingfors år 1871 med namnet Slöjdskolan. Skolans namn och plats har förändrats flera gånger under de 150 år den varit verksam. Idag lever traditionen vidare i Aalto-universitetets högskola för konst, design och arkitektur i Otnäs i Esbo.  

I Kyösti Kakkonens samling ingår också konst som uttrycker makt. Konstnären kan själv utöva makt genom sin konst. En del motiv har med tiden fått nya innebörder, då värderingar och uppfattningar har förändrats. De kan inte lösgöras från sin historia, men det är viktigt att kunna behandla de känslor och tankar de väcker på ett öppet sätt. Helheten väcker oss till att fundera kring varifrån vi kommer och var vi kan hamna om vi inte respekterar varandra och naturen.

Konstföremål har fungerat som förmedlare av makt också då bilden av Finland som nation och landets internationella relationer byggdes upp – särskilt efter 1940-talet då det avlägsna och av kriget utarmade landet kunde uppvisa teknisk och konstnärlig kreativitet. Framgångarna på internationella konstindustriella utställningar var inte bara de begåvade konstnärernas förtjänst utan också resultatet av en skickligt genomförd marknadsföring. En viktig komponent i Finlandsbilden var folkets starka band till naturen.