Marina Abramović (f.1946) är en av de mest betydelsefulla performancekonstnärerna. Under mer än fem årtionden har hon i sina verk utforskat kroppens och närvarons kraft. Abramović har blivit känd för intensiva performanceverk som prövar hennes egna gränser. Ett av hennes mest berömda verk är The Artist is Present (Konstnären är närvarande, 2010), som pågick i över 700 timmar under tre månader. I verket satt Abramović tyst på en stol vid ett bord i utställningssalen, och besökarna bjöds in att sätta sig mittemot henne och ta ögonkontakt. Verket Räkna ris är både ett konstverk och en övning. Du kan slå dig ner vid de långa borden för att sortera ris och linser, ett korn i taget. Enligt Abramović fungerar verket som en mental träning som hjälper oss att rikta uppmärksamheten mot nuet och vara närvarande. 

Haruka Kashima  (f. 1963) har utfört vaxkritsteckningen Museum delvis utifrån skisserm tecknade enligt observationer i EMMAs museimiljö, delvis baserad på fantasin. Verket är en del av ett långvarigt projekt där konstnären har undersökt konstgjorda miljöer. I sin konst studerar Kashima det område där människans biologiska reaktioner och kognitiva medvetenhet överlappar varandra. Hon ser detta svårfångade mellantillstånd som avgörande för förståelsen av människosläktet. Kashima har sedan 1995 arbetat med teckning och måleri i Helsingfors, Esbo och Vanda

Kimsooja (f. 1957) använder reflekterande ytor för att skapa ett rum som utmanar den traditionella uppfattningen om måleri genom ”icke-görande” och ”icke-skapande”. Betraktaren, rummet och verket smälter samman till en helhet där perceptionen står i centrum. Ett av Kimsoojas mest välkända verk är Att andas-serien, där hon undersöker ljus, färg, andning och rörelse. Hennes verk på EMMA fortsätter denna serie och vidareutvecklar idéerna om måleriets natur genom att måla med ljus, projicerat ovanifrån på en speglande yta så att en färgfylld helhet uppstår.

Tarik Kiswanson (f. 1986) är en svensk, palestinsk, fransk och jordansk bildkonstnär vars arbete kretsar kring teman som rotlöshet, metamorfos och minne. Dessa teman har sitt ursprung i hans familjs erfarenheter av migration och i hur identiteten byggs upp. Formen hos skulpturen Bo påminner om en kokong, och anspelar på förnyelse och återfödelse. Den ingår i en större serie där det första verket ursprungligen skapades utgående från konstnärens egna kroppsmått. I verkhelheten Minnas har Kiswanson inkluderat vardagliga föremål som följt hans familj genom tre generationer av exil och migration. I verken Dold, Anamnes, I blodet, Olyckan och Respit har föremål gjutits in i transparent och ogenomskinligt harts. Inneslutna i hartset påminner de om tidskapslar – fönster mot ett förflutet som annars kunde förbli ouppnåeligt. Föremålen är personliga men samtidigt universella. De förenar det privata och det gemensamma och inbjuder till reflektion kring tid, förlust och minne. 

Germaine Kruips (f. 1970) triptyk Öar är en svit verk där ljuset i realtid reagerar på vindhastigheter uppmätta på tre obebodda öar: Lampione – en liten klippö i Medelhavet, Kreos – en grekisk ö i Kykladerna och Tetepare – den största obebodda ön i södra Stilla havet.

Upplyst vind, Tetepare

Tetepare är den största obebodda ön i södra Stilla havet. Den täcks av orörd låglandsregnskog och omges av ett rikt kustnära havsområde. Tetepare har identifierats som ett område med hög biologisk mångfald och betydande naturvärden.

De tidigare invånarna utgjorde tydligen en egen etnisk grupp; ett Tetepare‑språk och unika traditioner är belagda, men informationen är fragmentarisk. Ön övergavs i mitten av 1800‑talet. På den västra udden anlades en 3,75 kvadratkilometer stor kokosplantage mellan 1907 och 1918, men den började förfalla efter andra världskriget och all skötsel upphörde 1990. Sekundär skog håller nu på att återta området. Ön fortsätter att vara en plats med andlig och traditionell betydelse i regionen.

Möjlig plats för vinddata: skogen

Upplyst vind, Lampione

Lampione är en liten klippö i Medelhavet. Administrativt tillhör den provinsen Agrigento i regionen Sicilien, Italien. Ön är obebodd och den enda byggnaden är en fyr. Enligt legenden är ön en sten som föll ur händerna på cyklopen Polyfemos.

Möjlig plats för vinddata: fyren

Upplyst vind, Keros

Keros är en obebodd grekisk ö i Kykladerna. Administrativt är den en del av kommunen Koufonisia. Ön har en yta på 15 km² och dess högsta punkt är berget Papa, 432 meter över havet. Den var en viktig plats för den kykladiska civilisationen som blomstrade omkring 2500 f.Kr. Det är numera förbjudet att gå i land på Keros.

Under forntiden blomstrade en prekyladisk kultur där mellan 2800 och 2300 f.Kr. På Keros har man funnit marmorstatyer, redskap av sten och keramik, obsidianblad och många gravar. Enligt en myt födde Artemis och Apollons mor Leto Artemis på ön, vilket gör att arkeologer tror att religiösa ceremonier tillägnade denna gudinna ägde rum där. På natten, i månens sken, ser Keros från Pano Koufonisi ut som en naken liggande kvinna. Denna mänskliga form, som framträder genom öns bergsrygg, tros ha inspirerat skaparna av de berömda kvinnliga figurinerna från den tidiga kykladiska kulturen.

Möjlig plats för vinddata: den kvinnliga figurens ögon

I verket 360‑polyfoni, mässing smälter stängerna samman med WeeGee‑husets arkitektur och omvandlas till instrument då EMMAs personal spelar på dem. Germaine Kruips verk föds ur iakttagelse och närvaro. De svarar på rådande förhållanden och förändras från en stund till en annan. Kruip väver samman avlägsna platser med nuet och undersöker hur rum kan ritualiseras.

Slå dig gärna ner på bänken för att uppleva Germaine Kruips korta performance Jag ser ett landskap. Performancen har genomförts i olika sammanhang och på många olika sätt, inklusive i privata hem.

Performancens text är baserad på slutraderna i Jean‑Luc Godards film Éloge de l’amour (2001).

Ken Matsubara (f. 1949) intresserar sig för sambandet mellan nuet och det förflutna samt för hur minnen formar oss som individer och som gemenskap. I sina installationer använder Matsubara ofta vardagliga material som vatten, glas och papper, som han kombinerar med projektioner och antika föremål. I verket Månskål  förenar han klangskålar – som i östasiatiska buddhistiska traditioner används som signalinstrument – med vatten och videobild. Bilderna som projiceras på verkets yta bryts upp och byggs om på nytt i takt med vattnets rörelse. Konstnären riktar vår uppmärksamhet mot skönheten i det förgängliga, mot insikten att ingenting är beständigt.

Lydia Ourahmanes (f. 1992) verk I våra mödrars frånvaro består av två guldtänder, varav den ena sitter i konstnärens mun och den andra på väggen i utställningen. Till verket hör även en text och en röntgenbild. Verket är djupt förankrat i konstnärens egen släkthistoria, konkret i henne själv och på ett bredare plan i hur vi förstår värde och migration. I Ourahmanes verk vävs personliga berättelser samman med större politiska och historiska strukturer. Hennes arbeten består ofta av olika föremål och dokumentation. Via dessa lyfter hon i sin konstnärliga produktion fram hur samtida frågor om bland annat geopolitik, migration och kolonialismens historia är kopplade till kroppen.

Algeriet kom under franskt kolonialstyre år 1830. Från 1932 till 1945 utförde Tayeb Ourahmane sin obligatoriska militärtjänst i den fransk-algeriska armén. Stationerad i Oujda, som idag är en del av Marocko, var Ourahmane en av de högst rankade prickskyttarna i militären och arbetade mot sin vilja med att utbilda algeriska soldater. 

År 1945 beordrades han att ansluta sig till den franska militären för att kämpa mot Tyskland i andra världskriget. Gift och med tre barn, samt inne på sitt trettonde tjänsteår, motsatte sig Ourahmane fortsatt militärtjänst genom att dra ut alla sina tänder. Denna handling av självstympning ledde till att han slutligen blev utskriven från militären, då myndigheterna konstaterade att han var olämplig för tjänstgöring. 

Det algeriska kriget började 1954 och ledde år 1962 till att Algeriet blev självständigt från Frankrike. Under denna tid var Ourahmane en del av Oujda-gruppen, en grupp militärofficerare och politiker som kämpade mot det franska koloniala styret över Algeriet. Ourahmane blev aktivt engagerad i kampen mot den franska ockupationen. Han bistod i smugglingen av illegala vapen till Algeriet och upplät sitt hem som en bas för ammunitionsförvaring och en plats där sårade soldater kunde återhämta sig. Innan Ourahmane avled år 1979 vägrade han att formellt bli hedrad för sitt engagemang i kampen för självständighet. 

* * * 

Medan hon forskade om illegal immigration från Algeriet till Spanien träffade Lydia Ourahmane, Tayeb Ourahmanes barnbarn, år 2015 en 23-årig man på marknaden Medina Djedida i Oran i Algeriet. Han sålde en 18-karats guldkedja som han påstod hade tillhört hans mor. Lydia köpte kedjan av honom för 300 euro, vilket ungefär motsvarade den avgift som människosmugglare vid den tiden tog för en plats i en båt till Europa. 

I januari 2018 smältes guldkedjan ner och göts om till två guldtänder efter modell av Lydias saknade övre högra kindtand. Därefter utfördes en operation på Lydias käke för att förbereda benet för implantering av tanden. En av guldtänderna skruvades sedan permanent fast i hennes mun.

Helen Pashgian (f. 1934)  är känd för sitt banbrytande forskningsarbete med ljus och perception inom konsten. Hon är en av de centrala konstnärerna i Light and Space-rörelsen som uppstod i Kalifornien på 1960-talet. Rörelsens konstnärer skapade verk där ljuset blev själva materialet i konsten. Pashgian använder i sina verk harts, akryl och andra genomskinliga material som reagerar på ljus och väcker verken till liv. Skulpturen i installationens centrum har skapats genom flera hartsgjutningar – en process som är både tekniskt och tidsmässigt krävande. Verket bildar en helhet där ljus, rum och betraktarens perception ständigt förändras i ett dynamiskt samspel. 

I sitt arbete undersöker Jani-Matti Salo (f. 1984) hur teknologi, vardagliga fenomen och mänsklig interaktion påverkar perceptionen. I sin konst använder han ljus, ljud och video, ofta i dialog med platsen. I verket Tidvis, som är skapat för EMMA, förstärks ljuset gradvis och avtar plötsligt – snabbare än ögat hinner anpassa sig. Denna effekt förflyttar blicken från det yttre mot den inre upplevelsen. Verkets form följer WeeGee-husets fönsterrader och för en dialog med landskapet utanför, årstiderna och väderförhållandena. Installationen innehåller även ett ljudlandskap komponerat av konstnären, som förändras i takt med ljusets vågformade rörelse. 

Danh Võs  (f. 1975) verk Vi folket (detalj) ingår i en skulpturserie med samma namn (2011–2016). För serien delade konstnären upp formen på statyn av Frihetsgudinnan i New York i cirka 300 delar och skapade en separat skulptur av varje del. Skulpturerna har visats runt om i världen, både enskilt och som installationer. Konstnärens mål är dock inte att samla alla delar på samma plats, utan tvärtom – att sprida dem så brett som möjligt. Verket behandlar monumentets betydelser, nedmonteringen av symboler för makt och de koloniala strukturer som ofta ligger till grund för begrepp som frihet.

Nurture (Omsorg) är en föreställning som skapar ett rum för ömhet och sårbarhet. Den utforskar teman kring kropp, kön och samlevnad genom omsorg och amning.

Förställningen är ett möte mellan två personer, där den uppträdande ammar åskådaren/deltagaren. Man ska boka biljett för att delta. Föreställningarna är öppna och kan även upplevas utifrån.

Utanför föreställningarna är scenrummet öppet för publiken. Du kan om du vill gå in i det och vila.

Mer information om föreställningsdagar och biljetter.

WAUHAUS är ett tvärkonstnärligt konstnärskollektiv som verkar i Helsingfors. WAUHAUS grundades år 2016. Kollektivets verk förlägger sig i gränslandet mellan olika konstformer, och de framförs i många olika kontexter, såsom på teatrar, i offentliga rum och på museer.

Forskningscentralen för verkligheten (Todellisuuden tutkimuskeskus TTK) är ett kollektiv för performancekonst, bestående av 81 professionella konstnärer. TTK är framförallt känt som en utvecklare av nya performanceformer som platsspecifika föreställningar och one-on-one-föreställningar. TTK:s föreställningar utförs ofta utanför de traditionella scenerna – på stadens gator, i skogar och i överraskande vardagliga rum – och de placerar betraktarens upplevelse i centrum för arbetet.

Längd: 25 min
Språk: Finska, engelska

Koncept, föreställning och uppträdande: Samuli Laine (WAUHAUS)
Ljud: Jussi Matikainen (WAUHAUS)
Mentorer: Jarkko Partanen (WAUHAUS) och Jussi Matikainen
Design av ryorna: Samuli Laine
Utförande av ryorna: Iris Blauberg, Laura Jantunen, Hanne Jurmu, Aliisa Talja & Samuli Laine

Produktion: WAUHAUS,Todellisuuden tutkimuskeskus och Samuli Laine

Stöd: Finska Kulturfonden, Nylands fond, Centret för konstfrämjande

Kyrkklockan som spelades i föreställningen har lånats av Supavit Nummelin från Finlands kyrkklockservice Ab.

Premiär: 28.10.2020 på ANTI – Contemporary Art Festival, Kuopio, Finland

Video:

Regi, foto och redigering: Paula Virta

Produktion: EMMA – Esbo moderna konstmuseum & Julia Hovi – WAUHAUS

Konstnär: Samuli Laine

Performer: Yilin Ma

WAUHAUS verk visas 14.3. – 9.8.2026.

Cirkel på golvet är ett verk skapat av Ian Wilson (1940–2020) år 1968, med en oändlig upplaga, vilket innebär att det kan reproduceras utan begränsning. Det består av en cirkel som är handritad med vit krita direkt på golvet. Verket utförs alltid enligt konstnärens instruktioner och förblir likadant oavsett var det realiseras. Wilson var en central figur inom konceptkonsten, en konstinriktning som uppstod på 1960-talet och där idén bakom verket anses viktigare än dess visuella eller materiella form. Inom konceptkonsten utgår verket från en tanke, och dess fysiska uttryck ses främst som ett medel för att göra idén synlig. 

Maaria Wirkkalas (f. 1954) verk Att dela smälter samman med WeeGee-husets arkitektur och tar form i spänningsfältet mellan motsatser: det dunkla och det ljusa, det dolda och det synliga, det medvetna och det omedvetna. Wirkkala utformar ofta sina verk så att omgivningen blir en del av verket. Verket förverkligades första gången som en del av en separatutställning i Graz, Österrike, där hon undersökte betydelsen av delande i ett museum som är inrymt i ett gammalt kloster. Wirkkala ställer frågor: Vad berättar en stängd dörr till ett rum där ljuset är så starkt att det måste täckas? Vad har hänt där? Vad kommer att hända där? 

Museidirektör: Krist Gruijthuijsen

Kuratering: Laura Eweis, Ingrid Orman, Pernilla Wiik

Utställningsseriens koncept: Pilvi Kalhama

Projektledning: Ingrid Orman, Pernilla Wiik

Grafisk design: Milla Rissanen

Teknisk planering och utförande och utställningskonstruktioner: Jenni Enbom, Kalle Jarva, Miika Kyyrö, Lasse Lindfors, Olli Lukkari, Lasse Naukkarinen, Tarmo Venäläinen

Belysning: Lasse Lindfors, Anna Pöllänen, Jani-Matti Salo

Konservering: Simo Karvinen, Marianne Miettinen, Saara Peisa

Registrering: Mereca Victorzon

Utställningstexter: Laura Eweis, Tero Hytönen, Ingrid Orman, Pernilla Wiik

Mobilguide: Tero Hytönen, Ilari Strandberg

Publikarbete och program: Tero Hytönen, Reetta Kalajo

Planering av guidningar: Riikka Alanko, Ilari Strandberg

Planering av kundservice: Maija Eränen, Ilari Strandberg

Marknadsföring och kommunikation: Iris Suomi, Helmi Tolonen

Fotografering och dokumentation: Paula Virta

Videoproduktion: Tero Hytönen, Iris Suomi, Paula Virta

Försäljning av tjänster, besöksundersökningar: Essi Huhtanen

EMMA Shop: Mira Alanko, Salla Engström

EMMAs kundservice och guider

Översättningar: Mats Forsskåhl (svenska), Tomi Snellman (english)

Tack för ert stöd:

Jane och Aatos Erkko stiftelsen

LokalTapiola

Saastamoinen stiftelsen