Eija-Liisa Ahtila är en finsk konstnär som arbetar med rörlig bild. Hon är en pionjär inom flera bildbaserade installationsformer, och hennes verk utforskar empati, artöverskridande förståelse och berättandets gränser. I verket Potentiality for Love, färdigställt 2018, utforskar hon hur kärlek och medkänsla kan sträcka sig bortom människoarten. Installationen består av tre delar.

I

Verkets första del är en hybrid som förenar skulptur och rörlig bild för att lyfta fram det ögonblick då kärleken första gången uppstår. LED-strukturen består av små ljuspunkter. På avstånd bildar punkterna en tydlig bild av en modergestalt som närmar sig betraktaren. På nära håll upplöses bilden av modern med sina öppna armar i gröna, röda och blå ljuspunkter och den yta de tillsammans formar.

LED-modulskulpturen skapar en bild av ett avlägset minne – av modern och den ursprungliga enheten. Den granskar också upplevelsen av förlust och avstånd, ögonblicket när modern fjärmas och kärlekens möjlighet uppstår för första gången.

II

Verkets andra del ställer frågorna: Vilka är vi? Vad innebär det att vara människa? Hur nära är vi den andre? Kan kärleken begränsas till vår egen art? Verket består av två bord som bildar scener för möten mellan människan och en annan art. Arrangemanget bygger på en teknik utvecklad inom neurovetenskap och olika terapiformer, där speglar används för att lindra fantomsmärtor efter förlorade lemmar. Här ersätts spegeln av en skärm som avslöjar en annan arts hand. Verket undersöker hur empati kan uppstå genom ett gemensamt delat rum och nästan omärkliga gester.

På bordet finns en markering där du kan placera din hand. Du kan placera din hand under skärmen.

III

Den tredje delen består av en vertikal projektion som föreställer en dörröppning där en schimpans sitter på en pall. Verket skärskådar ett möte vid tröskeln mellan två arter och två verkligheter. Schimpansen Jenny sitter med ryggen mot utställningssalen och blickar ibland över axeln mot betraktaren. Verket behandlar tematiskt rummet och olika verkligheters existens. Det kan få oss att reflektera över hur vi har vant oss att betrakta andra arter och vilken roll empatin spelar i sådana möten.

Stefan Bremer är en finsk fotokonstnär känd för såväl dokumentära som mer experimentella fotografier där människan ofta står i centrum. Helsinki by Night som skildrar nattlivet och ungdomskulturen i den finländska huvudstaden är en av hans mest kända serier. En annan betydelsefull bildserie är Man och kvinna, där Bremer studerar finska män och kvinnor med nakenbilden som medel. Fotografiet Soli ingår i denna serie och föreställer den finska skådespelerskan Solveig “Soli” Labbart (1922–2003). Labbart, som utbildade sig vid den svenskspråkiga teaterskolan i Helsingfors, uppträdde först på teater och senare i film, där hon blev känd särskilt för sina roller som äldre kvinnor. Tack vare sin anmärkningsvärda uttrycksfullhet var hon en efterfrågad skådespelerska långt in i pensionsåldern.

Alexandru Chira föddes i den lilla byn Tăușeni i Transsylvanien, Rumänien. På 1990-talet drabbades byn av långvarig torka, vilket fick Chira att ifrågasätta det mekaniserade jordbrukets effektivitet inför extrema naturföreteelser. Ur denna insikt växte hans stora livsprojekt fram, skulpturhelheten Otecken till himlen i hopp om regn och regnbåge (1994–2004), som bara delvis hann förverkligas och var planerad för byns centrum.

Hänvisningar till jordbruk återkommer redan i hans tidigare produktion, som i verket Allegorisk tröska (Utkast till telepoem). Sexkantiga former och stiliserad symbolik är kännetecknande för konstnärens stil, som utmanar konsthistoriska kategoriseringar. Chira skapade en egenartad värld av bilder och ord där det materiella och det immateriella, det jordiska och det andliga, det figurativa och det abstrakta samt det kosmiska och det planetära befinner sig i ständig dialog.

Peter Hujar var en fotokonstnär verksam i New Yorks konstnärskretsar under 1900-talets andra hälft. Han är framför allt känd för sina svartvita porträtt av offentliga personer och djur. Candy Darling på sin dödsbädd II avbildar skådespelerskan Candy Darling (1944–1974) som var trans. Hon är känd som en av de superstjärnor som medverkade i konstnären Andy Warhols filmer. Fotografiet togs på sjukhuset några veckor innan Darling avled i leukemi vid 29 års ålder.

Gås med krökt hals hör till Hujars serie av fotografier där djur framträder som lika giltiga subjekt för individuella porträtt som människor, ett förhållningssätt rotat i hans barndom på en gård. Gåsen som travar fram på lerig mark väcker frågor om djurets närvaro och medvetande – något på en gång välbekant och främmande.

Isaac Julien är en brittisk konstnär och filmskapare känd för sina poetiska flerkanaliga videoverk. I verket Omeros paradis lyfter han med drömlik berättarkonst fram teman ur den karibiska diasporans* historia, identitet och behovet av tillhörighet. Filmen följer huvudpersonens upplevelser i det gråa London på 1960-talet och i den färgsprakande önationen Saint Lucia i nutid. Juliens verk bygger delvis på Nobelpristagaren Derek Walcotts diktverk Omeros och det har utförts i samarbete med Walcott och kompositören Paul Gladstone.

* Diaspora avser skingrandet av ett folk eller en etnisk grupp från dess ursprungliga boplatser till olika delar av världen. Det kan också syfta på en utspridd gemenskap som bevarar sina kulturella rötter. 

Genom äventyr i skogarna i Kyrkslätt på 1960-talet blev fotokonstnären Jan Kaila redan som barn bekant med Elis Sinistös idiosynkratiska värld. Elis Sinistö (1919–2004) var en outsiderkonstnär och mystiker som levde utanför det etablerade samhället och efter sin egen filosofi. Han byggde ett hem för sig i Kyrkslätt av återvunna material, Villa Mehu, där han tillbringade större delen av sitt liv.

Jan Kaila samarbetade med Sinistö och studerade och observerade hans värld, först som extern dokumentatör och senare i en mer aktiv roll genom att iscensätta situationer för bilderna. Fotografiet inbjuder till reflektion över Sinistös förhållande till naturen och hans egensinniga sätt att leva i samklang med omgivningen.

Nnena Kalu är en brittisk konstnär känd för sina kraftfulla, skiktade verk. Hennes praktik bygger på upprepning. Nnena Kalus verk Hängande skulptur 2. Barcelona / Bradford är en upphängd, organiskt växande struktur av industriella material, plast och tejp. I skulpturen har konstnären konstruerat vad som liknar en kontinuerlig, obruten linje uppbyggd av en återkommande form som påminner om en ögla. Öglornas rytm och storlek bestäms av konstnärens egna kroppsmått – hur långt hennes händer kan nå för att vrida materialen.

Nnena Kalu har arbetat i ActionSpaces studio sedan 1999. ActionSpace stöder vuxna med inlärningssvårigheter bosatta i London. Organisationen ger dem tillgång till kreativa ateljéer samt den professionella handledning och det stöd de behöver för att utvecklas som konstnärer.

Annette Messager är en fransk konstnär känd för installationer som använder en mängd olika tekniker och material. Hon fogar ofta fotografier och vardagsföremål till sina verk. Verken i serien Mina löften rör sig på gränsen mellan fotografi och skulptur. Närbilderna av människokroppen i verket Mina önskningar under nät (J) och orden “attente” (väntan) och “ardeur” (glöd) som upprepas i de handskrivna texterna väcker associationer till begär och sexualitet. Samtidigt påminner verkets form om katolska votivgåvor, böner som bärs till altaret i form av föremål. Genom dem kan man till exempel via en skrift eller ett fotografi be om läkning för en sjuk kroppsdel.

Boris Mikhailov är en av de kändaste ukrainska fotokonstnärerna med sovjetisk bakgrund. I serien Fallstudie undersöker han livet för de människor som blev hemlösa i spåren av Sovjetunionens upplösning. Mikhailov återvände till sin hemstad Charkiv några år efter kommunismens fall och dokumenterade vardagen för stadens invånare.

Han skakades av antalet hemlösa utan tillgång till socialt stöd, och av de rådande levnadsförhållandena. Under sovjettiden hade fotografering varit strängt reglerad. När de nya staterna uppstod kände Mikhailov att bilderna av fattigdom inte fick utplånas ur historien igen.

Verket är en del av en skulpturserie som konstnären skapat tillsammans med modeskaparen Michał Wiśniewski. I serien har designerns plagg först begravts i jorden, sedan grävts upp och därefter formats till skulpturer. Ołowska är intresserad av att utvidga de sätt kvinnor vanligen framställs på. Hon har sammanfattat sina tankar i en fråga: ”När du vuxit upp till kvinna, hur försvarar eller bevarar du din frihet att vara den kvinna du vill vara?” Denna tanke har inspirerats av Simone de Beauvoirs bok La femme rompue (Den brutna kvinnan) från 1967, som genom tre olika berättelser behandlar teman kring kvinnors liv, åldrande och samhällets förväntningar.

Filippo de Pisis var en konstnär född i Ferrara, Italien, som inledde sin karriär som författare. År 1915 kom han i kontakt med surrealismens föregångares, den metafysiska skolans* grundare och började måla, främst stilleben. När han flyttade till Paris 1925 lärde de Pisis känna konstnärer som Henri Matisse och Pablo Picasso, och hans uttryck ljusnade och paletten berikades. I Paris kunde de Pisis leva mer öppet som homosexuell och hade för vana att bjuda in manliga modeller till sin studio, där han fångade sin tids queererotik i teckningar. Genom hela livet återvände de Pisis till samma motiv: blomstermålningar och stilleben, landskap och porträtt.

* Den metafysiska skolan (pittura metafisica) var en konstriktning som uppstod i början av 1910-talet i Italien. Dess centrala kännetecken var drömska och gåtfulla kompositioner samt användningen av overkliga perspektiv. Riktningens mest kända företrädare var Giorgio de Chirico och Carlo Carrà.

Untitled examines the primitive instincts that are common to all animals, humans included. Most species react to fear instinctively by fighting, fleeing or freezing. This work portrays sensitive life forms that prosper in silence and react to noise and loud sounds by hiding. Pors & Rao is an artist duo whose works are often interactive and include robotics.

This work reacts to sound. You can clap your hands or make some other sound.

Gretta Sarfaty är en grekisk-brasiliansk konstnär som på 1970-talet var en av pionjärerna inom kroppskonst och feminism i Brasilien. Hennes fotoserier Transformationer och En kvinnas dagbok demonterar den då rådande bilden av kvinnan som passivt objekt för blicken och blottlägger kroppens upproriska och aktiva sida. Med sin kropp som utgångspunkt utforskar Sarfaty identitetskonstruktionens och förvandlingens processer och ifrågasätter samhällets påbjudna ideal om kvinnlighet och skönhet. Hennes praktik belyser hur kroppen kan fungera både som ett förnyande uttrycksmedel och som ett arkiv. Verket, tillkommet genom en performativ process, utmanar betraktaren att reflektera över bland annat jagets ständiga förvandling.

Dayanita Singh är en konstnär från Delhi, Indien som huvudsakligen arbetar med fotografi. Mona och jag själv är vad Singh kallar en “rörlig stillbild” av konstnärens livslånga vän Mona Ahmed. Hon avled år 2017 och uppträder i hundratals fotografier av Singh. Singh säger att hennes relation till Mona Ahmed på ett intensivt sätt fångats i denna video, som kom till av en slump under en fotosession. Till skillnad från fotografier förmedlar videon bandet mellan dem också genom musik och genom ljudet av deras andning. Singh har publicerat fjorton fotoböcker och en av dem är en intim skildring av Mona Ahmeds extraordinära liv i New Delhi på 1990-talet.

Titeln på verket av den London- och Los Angeles-baserade konstnären P. Staff, Amerikansk natt, syftar på en filmteknik där natten simuleras med hjälp av specifika kameralinser och filter som sänker världen i ett artificiellt nattligt dunkel. Staff använder tekniken i verket men gör inget försök att dölja att det spelades in i Los Angeles i dagsljus: människor promenerar längs gator och i parker, solen lyser, fåglar flyger. Genom aggressiv perceptionsmanipulation med flimrande ljus och ett kollageliknande ljudlandskap framstår den välbekanta världen som främmande, till och med hotfull. Som konstnären har konstaterat kan det allra vanligaste och mest vardagliga ibland verka som det mest skrämmande.

Gillian Wearing är en brittisk konstnär som utforskar identitet, roller och självporträtt. I verket Konstnären som Pier Paolo Pasolini fördjupar hon sig i den italienska filmregissörens gestalt genom en omsorgsfullt skapad mask. Verket behandlar hur identiteten formas av blicken, minnet och kulturella ikonografier. Wearing utmanar oss att reflektera över vems historia en konstnär