I BENSENFLOTTEN (Propan) verk (2023) har strukturformeln för propan förstorats till en mer än fyra meter stor uppblåsbar skulptur. Propan är en gas som utvinns genom destillering av råolja och som används i olika hushållsprodukter och industriella processer. Verket är en del av den större serien BENSENFLOTTEN, där Monira Al Qadiri (f. 1983) behandlar ämnen relaterade till oljeindustrin. Olika oljebaserade produkter, såsom bränslen, asfalt och plast, är en del av vårt dagliga liv. Oljan har möjliggjort den livsstil vi har idag, men samtidigt är den en av orsakerna till klimatkrisen.

Chaar Pellay verket (1968–2017) består av delar som museets personal arrangerar i olika kompositioner under utställningens gång. Rasheed Araeen (f. 1935) är till sin tidigare utbildning ingenjör, och han kallar sina verk konstruktioner hellre än skulpturer. Araeen är hemma från Pakistan men flyttade på 1960-talet till Storbritannien. Under sin karriär har konstnären grundat tidningen Black Phoenix (1978) och publikationsserien Third Text (1987) för att driva frågor som är viktiga för konstnärer som kommer från länder utanför Europa.

Ruth Asawa (1926–2013) blev ursprungligen känd för sina originella skulpturer, vävda av metalltråd. År 1965 arbetade hon i Tamarind, en litografiverkstad grundad av konstnären June Wayne i Los Angeles, där hon skapade en serie grafiska verk. Detta var den längsta perioden som Asawa varit ifrån sina barn. Familjemedlemmar förekommer ofta som motiv i hennes verk, men hennes fokus låg på att utforska linjer, textur och själva trycktekniken. I verket Paul (1965) är Asawas yngsta barn avbildad mellan två dockliknande figurer.

Louise Bourgeois (1911–2010) hämtade teman till sina verk från sitt eget liv. Naturen och fenomen kopplade till tillväxt fascinerade henne genom hela karriären. I verkserien Formklippt: Konsten att förbättra naturen (1988) ställs amputerade kroppar, kryckor och växter bredvid varandra. Verkets titel hänvisar till beskärning av växter, ett till synes våldsamt ingrepp som dock stärker växten. Bourgeois såg en parallell mellan detta och de svårigheter hon mötte i livet, som hon övervann och som gjorde henne starkare. Bourgeois arbetade med måleri, skulptur, installationer och grafik. Under slutet av 1940-talet besökte hon den berömda Atelier 17-studion i New York och skaffade sig därefter en liten tryckpress till sitt hem. Hon återvände till tekniken under slutet av 1980-talet och skapade flera tryckta portfolior, böcker och verk fram till sin död.

Obliquo policromo (Polykrom diagonal) (1970) har utförts, på ett för konstnären typiskt sätt, på en ospänd duk utan grund. Den hänger fritt på väggen upphängd med spikar. Då verket inte visas förvaras det vikt, och de veck i duken som då uppstår blir en del av verket.

Giorgio Griffa (f. 1936) är intresserad av målningars materiella karaktär och enkelhet. För honom är former och färger viktigare än vad en målning föreställer. Detta har han beskrivit då han år 1972 konstaterade: ”Jag avbildar ingenting, jag målar.”

Samia Halaby (f. 1936) skapar abstrakt, det vill säga nonfigurativ, konst. Sedan 1960-talet har hon genom färg och form utforskat naturfenomen som tillväxt och förändring. I Veck och tillväxt 6 (1987) har drag som återfinns i Halabys målningar kommit i rörelse. Det digitala verket ingår i en större serie programmerad av konstnären på en Amiga-dator. Även om det inte visades allmänt på 1980-talet, är Halaby nu erkänd som en pionjär inom datorkonst.

Halaby som har palestinsk bakgrund är fortfarande verksam inom konstvärlden. Förutom konstnär är hon också akademiker och aktivist. Hon har bott i USA sedan 1951, efter att ha tvingats fly från Jerusalem med sin familj vid elva års ålder 1948.

Telefonens leksaksliknande form döljer en serie märkliga frågor. Hurdan är personen i andra ändan av linjen och vad vill denne uppnå med sina frågor? Det förinspelade manuset tar en allt mer besynnerlig vändning när man besvarar frågorna genom att trycka på knapparna på verket. Camille Henrots (f. 1978) verk Ond far & Bortom (2015) handlar om språkets betydelser och olika auktoriteter som missbrukar sin makt.

Man får röra verket och dess språk är engelska.

I sin konst utforskar Harriet Korman (f. 1947) de grundläggande elementen i abstrakt måleri: färg, form, ytor, gester, penseldrag och deras relationer till varandra. Korman håller sig i det längsta till det nonfigurativa och undviker alla antydningar till symbolik. I verket Utan titel från 1984 har hon skapat ett rutnät där formerna tycks dansa och undfly ordning. Korman har valt att behålla synliga spår av målarprocessen i verket.

Verket hör till Lee Lozanos (1930–1999) tidiga produktion. Lozano verkade aktivt i konstvärlden i New York på 1960-talet. I sina målningar och seriemässigt sarkastiska teckningar utforskar hon människans relation till makt, kön och sexualitet. Den falliska näsan som ses i verket Utan titel (1962) är ett av de motiv som återkommer i hennes verk.

Lozanos kritiska attityd till sexistiska maktstrukturer i samhället kulminerade år 1972 då hon flyttade från New York och kapade sina band till konstvärlden.

Den trekanaliga videons namn Disruptivt mönster (2018) refererar till mönster som påverkar hur vi iakttar ett objekt. En zebras ränder och de kamouflagemönster som armén använder är exempel på det här. Dansaren som syns på skärmarna improviserar, det vill säga rörelserna är inte förhandsbestämda utan de skapas under dansens gång. Sandra Mujinga (f. 1989) är en norsk konstnär. I sina verk som spänner över flera konstformer utforskar hon teman kring synlighet, försvinnande och identitet. Verket är skapat i samarbete med dansaren Amie Mbye.

Disco Ofelia och Eleuter House (efter Jarosław Iwaszkiewicz) verket (2019) är en del av en skulpturserie som konstnären skapat tillsammans med modeskaparen Michał Wiśniewski. I serien har designerns plagg först begravts i jorden, sedan grävts upp och därefter formats till skulpturer. Paulina Ołowska (f. 1976) är intresserad av att utvidga de sätt kvinnor vanligen framställs på. Hon har sammanfattat sina tankar i en fråga: ”När du vuxit upp till kvinna, hur försvarar eller bevarar du din frihet att vara den kvinna du vill vara?” Denna tanke har inspirerats av Simone de Beauvoirs bok La femme rompue (Den brutna kvinnan) från 1967, som genom tre olika berättelser behandlar teman kring kvinnors liv, åldrande och samhällets förväntningar.

Dayanita Singh (f. 1961) är en konstnär från Delhi, Indien som huvudsakligen arbetar med fotografi. Mona och jag själv (2013) är vad Singh kallar en “rörlig stillbild” av konstnärens livslånga vän Mona Ahmed. Hon avled år 2017 och uppträder i hundratals fotografier av Singh. Singh säger att hennes relation till Mona Ahmed på ett intensivt sätt fångats i denna video, som kom till av en slump under en fotosession. Till skillnad från fotografier förmedlar videon bandet mellan dem också genom musik och genom ljudet av deras andning. Singh har publicerat fjorton fotoböcker och en av dem är en intim skildring av Mona Ahmeds extraordinära liv i New Delhi på 1990-talet.

I sin konst undersöker Christine Sun Kim (f. 1980) ljudets ställning i samhället, speciellt ur dövas och teckenspråkigas synvinkel. I verket Tre bord II (HPA, DTS, AGB) (2020) lyfter hon fram tre fenomen kopplade till uteslutning eller exklusion som är kända inom dövas kultur. Hon refererar till dessa fenomen med ord som är staplade på varandra som noter i ett notsystem. Hearing People Anxiety (Hörande Människor Ångest) hänvisar till de kulturella spänningarna mellan döva och hörande människor. Dinner Table Syndrome (Middagsbordsyndrom) refererar i sin tur till upplevelsen av hur en döv person blir utesluten i situationer som domineras av hörande personer. Den tredje gruppen ord hänvisar till uppfinnaren Alexander Graham Bell (1847–1922) som motsatte sig äktenskap mellan döva personer och att döva barn skulle läras teckenspråk. Detta skedde under en tid då destruktiva rasbiologiska tankar började sprida sig i västländerna.

I Martine Syms (f. 1988) videoverk Narren (2021) berättar huvudpersonen berättar huvudpersonen om ett pinsamt möte med ett tidigare kärleksintresse på en fest. Bildmaterialet och musiken är arrangerade i montageform, alltså en snabb följd av olika tagningar. Ibland verkar bilderna ha en koppling till berättelsen, men verket lämnar också många frågor obesvarade. Vart är krukväxten på skateboarden på väg? Varför är televisionen i verket i en papplåda och vad har tejpen som fodrar den för funktion? Och hur relaterar dessa bilder till kvällens händelser? Inga direkta svar ges, men bildflödets humor, den personliga berättelsen och dess mänsklighet fångar åskådaren.

Innanhav (2017) jämför två kvinnors minnen av rädslan för att deras barn ska drunkna. I den första berättelsen skildrar en finsk kvinna om hur hennes barn riskerade att drunkna under en semesterresa. I den andra berättar en kurdisk kvinna om sin familjs flykt från deras hemland och den livsfarliga resan i människosmugglarnas båt. Marja Viitahuhta (f. 1979) är bildkonstnär och filmskapare. Hon har i flera verk behandlat kvinnors självbiografiska berättelser, dödlighet och hur man övervinner trauman.