Elina Autios (f. 1985) verk bygger på ett utforskande av olika material och strukturer, men färgen spelar också en viktig roll. I sina skulpturer och installationer använder hon färdiga element som rör och ribbor.

I två beställningsverk som L-G Nordströms stiftelse har finansierat har Autio använt trekantsribbor och fanerträ som är vanliga byggmaterial. Team Play består av tolv identiska delar, och genom att ändra på hängningen kan man visa olika versioner av verket. Med miniatyrmodellen på den runda sockeln kan besökaren göra egna versioner genom att arrangera delarna. Det andra verket som står på en sockel kan också hängas på olika sätt beroende på sammanhang.

korslimmat trä, björkplywood

I sina verk använder Inka Bell (f. 1981) oftast olika färgade papper som material. För att bearbeta dem använder hon upprepning, flera skikt och olika former. Verken förändras då man observerar dem på olika avstånd och ur olika vinklar. Om sina verk har konstnären själv sagt att de undflyr verbala förklaringar eller berättelser, och att hennes tolkning därmed uttrycker drag som är kända från konkretismen.

klippt papper, metallram

Reflekterande stycken skjuter ut ur väggen. Var och en av dem består av två konvexa ytor som åtskiljs av en skarp, horisontell kant. De förefaller väcka frågan om vad de lämnar bakom sig eller döljer inom sig. Varje del i verket upprepar en viss form, samtidigt som den förändras en aning. Teman kring upprepning och variation var en bärande tanke i Breiviks (1948–2016) produktion, och under sin livstid arbetade han länge med en oändlig serie som han likställde med ett musikaliskt verk och en text.

stål

Som skulptör har Kari Cavén (f. 1954) i årtionden varit en viktig föregångare i användningen av återvunnet material i finsk konst. Han experimenterar på ett uppfinningsrikt sätt och verken präglas ofta av godmodighet och humor. De får oss att se vår dagliga miljö med nya ögon. Liksom i verket Diamant som nu visas kan man i konstnärens nyare produktion se lekar med geometri och optiska illusioner, bekanta från 1960-talet.

böjt metallnät

Sedd på avstånd förlitar sig den ockrafärgade rektangeln på kraften i enfärgighet och en klar form. På närmare håll avslöjas dess tredimensionella karaktär och ytan som påminner om luddet på en rya. Lars Christensen (f. 1972) bygger ofta sina verk på ett sätt som refererar till hantverksteknik. Konstnären har perforerat tyget och pressat akrylfärg genom det med en spatel. ”Luddet” som spretar ut från bastyget fyller också målningens kanter. Verket bjuder in åskådaren att röra sig och betrakta det från olika vinklar – på sätt och vis som att efterlikna sättet verket har utförts på. Verkets yta utstrålar fortfarande den rörelse och energi som har krävts för att utföra det.

akryl och gel på duk

Får röras! Du kan ställa eller sätta dig på vågarna och ha roligt med verket. Jacob Dahlgren (f. 1970) använder bekanta och vardagliga föremål som kan köpas i ett vanligt varuhus. Möjligheten att röra verket bryter modernismens grundprincip, att skilja konstupplevelsen och vardagen från varandra. Den geometriska och symmetriska strukturen påminner emellertid om den moderna konstens formspråk. Verkets namn kan ses som en metafor där den tidigare ouppnåeliga – non-figurativa – konsten har sänkts ner från sin upphöjda ställning till utställningssalens golv, mitt bland publiken.

240 personvågar

Ann Edholm (f. 1953) är en konstmålare vars verk ofta ger ett intryck av perspektiv. I verket Lichtzwang kan man i bakgrunden ana ett ljust rum som glimtar fram bakom ett mörkt draperi. Verket kan också ses som en mörk yta med två vita, smala och spetsiga former framför. Edholm har förklarat att hon i sina målningar strävar efter det heliga och fysiska, men att hennes konst också har influerats av målningar som skildrar extrem grymhet och lidande, som Pablo Picassos Guernica, och fotografierna som tagits i koncentrationslägret i Auschwitz.

olja på duk

“Kabeländan ger en elektrisk stöt!” står det i anvisningarna för visningen av verket. Verket av den isländska, konceptuella konstnären består av en elektrisk ledning, och det väsentliga materialet är elektrisk ström. Men hur ska man göra elektriciteten synlig? Guðmundssons (f. 1941) lösning är att visa elströmmen inne i en elkabel som virats som ett nystan. Det ger på sätt och vis elströmmen en form som kan observeras med ögonen, och som kan mätas och omformas.

rullad elkabel

Verket är uppbyggt av ranor. En rana (på finska raanu, enaresamiska ráána, norska grene) är en vävd textil med slät yta som traditionellt har använts som täcke, slädtäcke och vindskyddstyg för kåtor. Senare har ranor också använts som väggbonader. Du kan delta i verket Arv genom att donera en rana. Donatorernas namn skrivs in på en mässingsplakett som visas vid verket. Du kan läsa noggrannare anvisningar här.

Elina Juopperi bearbetar sitt verk Arv i utställningsutrymmet under följande tidpunkter. Man kan vistas i utrymmet medan konstnären arbetar, och hon svarar gärna på frågor som gäller verket.

7.3. | 11–18
12.3. | 11–17
13. & 15.3. | 11–18
23.3. | 11–17
17.4.–19.4. | 11–18 

ranor

Teoksen lähtökohtana on aikamme levinnein merkki, kulutusyhteiskuntaa symboloiva viivakoodi. Leonhard Lapinin (1947–2022) vuonna 2003 aloittamassa teossarjassa koodit olivat aluksi mustavalkoisia, mutta vähitellen mukaan tuli rajattu määrä värejä. Värit ovat Lapinille energiakenttiä. Harhakuva tilasta syntyy viivojen leveyksien vaihtelevalla rytmityksellä. Teoksen kuva-aihe, elektroninen koodi, voi muuntua katsojan kokemana niin valossa kylpeväksi maisemaksi kuin musiikin intervalliksi. Lapinin omien sanojen mukaan viivakoodien lukulaite löytäisi koodista vain absurdia – ei ainoatakaan tavaraa tai palvelua.

akryl, serigrafi på skiva

Verket tränger ut från den för målningar traditionella, tvådimensionella ytan. Det strukturella konstverket ställer sig i dialog med det omgivande rummet och med betraktarna. Jussi Niva (f. 1966) hör till de första finska konstnärerna som lekt med målningens tredimensionalitet och rumslighet. Hans verk för tankarna till arkitekturen. Verket lockar betraktaren att fokusera sin uppmärksamhet också på målningens yta och detaljer i själva färgytan.

olja på skiva

Lars-Gunnar Nordström (1924–2014) var en pionjär inom den konkreta konsten i Finland. Nordström skapade från och med 1950-talet ett eget formspråk som byggde på strukturalitet och geometri. “Nubben” var en passionerad vän av jazz, både som lyssnare och som samlare. Han komponerade sina verk genom att förlita sig på sin intuition och rytmkänsla, utan matematiska formler. För Nubben var färger och former något man upplevde på liknande sätt som toner och klanger. Med noggrant utvalda former och deras inbördes relationer fick han färgerna i målningarna att ljuda. Nubben sade att han gjorde musik för ögonen. De oändliga variationerna av färg, linjer och ytor fascinerade Nubben och han förblev trogen sitt karakteristiska formspråk genom hela karriären.

målning på skiva

Maija Närhinen (f. 1967) använder huvudsakligen återvunnet material för sina verk. I det här nya verket, som EMMA har beställt av konstnären, är materialet runda och fyrkantiga plastburkar i alla tänkbara färger, som placerats innanför varandra exakt och precist. Färgerna och formerna samt variationen i storlekar skapar ett intryck som får burkarnas konturer att flimra framför ögonen. På en rund sockel finns ett materialprov som åskådliggör hur verket byggts upp.

plastkärl

Verket som ursprungligen har utförts på beställning för Sello-biblioteket i Alberga i Esbo består av 150 enfärgade block formade som tegelstenar. Denna grundenhet återkommer i installationer som Rantanen (f. 1955) tidigare har målat: i verket Burano (1998) och i verket Färgkarta (1999) på Finlands ambassad i Berlin. Färgerna i verket Information på golvet härstammar från läppstift. Rantanen besökte kosmetikavdelningen på varuhuset Stockmann, gjorde färgmodeller på papper med testläppstiften och målade sedan nyanserna med oljefärger. För Rantanen är färgmodellerna bara färgkartor, och hon tycker om dem som sådana. Hon kommenterar inte modernismen eller könsidentiteterna genom dem.

faner, olja på duk

Lava som under tidens gång har strömmat ur jorden har i den islänska konstnärens verk fått en prydligt utskuren geometrisk form. Blocken av lavasten och torv har staplats omsorgsfullt. Róbertsdóttir (f. 1945) har samlat lavasten i närheten av vulkanerna i hennes hemland. Liksom lavan är också torven en oskiljbar del av det isländska landskapet och kulturen, eftersom man traditionellt har använt den som byggnadsmaterial för bostäder. Båda materialen har formats av jorden och är resultatet av långvariga processer.

torv- och lavablock

Pekka Sassis (f. 1969) videoinstallationen som med exakta gränser breder ut sig och täcker tre väggar bygger på den nonfigurativa , geometriska konstens former och färger, som långsamt byts. Då åskådaren stiger in mitt i verket kan den visuella förnimmelsen utvidgas till en kroppslig och rumslig upplevelse. Tillsammans med verkets ljudvärld skapar den ett lugnande och meditativt tillstånd. Verket sträcker sig från den konkreta konstens gränser mot en helhetsmässig och andlig upplevelse.

trekanalig projicering

Den geometriska verkserien som tar rummet i besittning består av 16 självständiga målningar som man kan arrangera som man vill. Målningarna är minimalistiska, det vill säga okonstlade och framhäver enkelhet. Sandra Sirp (f. 1988) föredrar knapphändiga färgval, och målningarnas bas i plywood har lämnats synlig.

Å andra sidan utmanar de starka färgerna tanken om färgens neutralitet: de jämställs med varandra och skapar olika associationer. Enligt konstnären kan verken till sina färgval grupperas enligt den antika naturfilosofins fyra materier, som utgör grunden för all materiell existens: jord, vatten, eld och luft. De symboliserar balans, rörelse, förändring och andning.

olja på plywood