Mobilguide för Keramiken i förnyelse

Den bakomliggande tanken som har inspirerat utställningen Keramiken i förnyelse är den japanska traditionen kintsugi, där delarna av ett trasigt keramiskt föremål fogas ihop igen med guld eller någon annan metall. Man döljer inte att föremålet är trasigt utan skapar en ny relation till det. Kintsugi fungerar här som en metafor för samhället. Hur lyckas vi foga ihop bitarna till en ny och hållbar konstruktion?

Verken av tolv konstnärer och två konstnärskollektiv tar sig an skärningspunkten mellan det förflutna och det kommande, som präglas av farhågor kring miljön och förändringar i de sociala strukturerna. Leran som material är på ett särskilt sätt kopplad till mänsklighetens historia, och verkar samtidigt svara på det vi just nu behöver: enhet, närvaro och något handgripligt att göra.

Utställningen har satts upp i samarbete med expertorganisationen för design Ornamo. Konstnärerna valdes ut genom en öppen portfolioansökan bland Ornamos medlemmar.

Alla mobilguidens bilder © Ari Karttunen/EMMA

Priska Falin & Helen Felcey: Att vara med (2021)

Att vara med, 2021. Installation, brända och obrända keramiska småstenar, video.

Kroppsliga upplevelser och användningen av sinnena är utgångspunkter för Priska Falins (f. 1980) och Helen Felceys (f. 1979) tredelade projekt. Att vara med är en installation som upplevs på utställningen och som erbjuder möjligheten att stanna upp för att forma och känna på småstenar i lera. Stenarna som visas har tillverkats av elever i grupperna för frivillig bildkonst på årskurs åtta vid skolan Karakallion koulu i Esbo. I verkstaden Småstensfabrik som är öppna för alla gör vi keramiska småstenar. De arrangeras på WeeGee-husets gård på hösten 2021. Under hela den tid utställningen visas har publiken också möjlighet att delta i verkstaden Hemvist på nätet. Webbmaterialet innehåller uppgifter i medveten närvaro och medvetet handlande, där vi utforskar våra egna sinnesupplevelser och sätt att interagera med olika material.

Matias Karsikas: Stubbe (2021) och Gren (2021)

Stubbe, 2021. Trä, glaserad keramik, handblåst glas. Gren, 2021. Trä, glaserad keramik, handblåst glas. 

I Matias Karsikas (f. 1989) verk kombineras flera olika material, som keramik, glas och trä. Trämaterialet är upphittat i naturen, redan färdigt slipat till sin form. Ur dessa beståndsdelar föds i konstnärens händer färgmättade verk som kan se ut som något alldeles annat än keramik. Slutresultatet placerar sig någonstans mellan det levande och det konstgjorda. Materialen och deras egenskaper i sig fascinerar Karsikas. Han försöker bibehålla deras egen naturliga skepnad och på ett naturligt sätt kombinera den med spåren av hans eget handlag.

Veera Kulju: Tystnadens ljud (2018) och Förvandlas (2021)

Tystnadens ljud, 2018. Video. Förvandlas, 2021. Vävd textil och format porslin.

Veera Kuljus (f. 1975) verk Tystnadens ljud behandlar stora frågor: Vem är vi och varifrån kommer vi? Hur ska vi kommunicera och förmedla känslor? I videofilmen ser vi en solig lund och hör fåglar kvittra och vinden susa. Vi flyttar oss inomhus och med oss följer en schamanistiskt gestikulerande dansare. Hen är klädd i en dräkt stickad av konstnären, dekorerad med små klirrande bitar av gjutet porslin. Vi återvänder till skogen där det har blivit kväll. Vid sidan av videofilmen har Kulju gjort en ny skulptur som kombinerar textil och keramik.

Nathalie Lautenbacher: Återhämtning (2021)

Återhämtning, 2021. Obränd lera, video.

Någonting har gått allvarligt fel i Nathalie Lautenbachers (f. 1974) verk Återhämtning. Konstnären har dukat till fest med kärl i obränd lera och fyllt dem med vatten. Kärlen har förstörts av vattnet och sedan torkat igen. För dukningen har Lautenbacher använt handgjorda kärl som hon har designat för sitt eget varumärke. Även om Återhämtning behandlar det oåterkalleliga sönderfallets tröstlöshet har Lautenbacher sagt att det känns fascinerande att se de egna kärlen förstöras, eftersom det inte längre är möjligt att ingripa i händelsernas gång.

Piia Lieste: Disintegrera (2021)

Disintegrera, 2021. Inhemsk rödlera, sågspån och terrakotta.

Piia Liestes (f. 1979) verk har placerats på utställningscentret WeeGees bakgård, utsatt för vädrets makter. Bokstäverna av inhemsk rödlera bildar ordet disintegrate, som betyder att sönderfalla. En del av bokstäverna har bränts till keramik, en del har lämnats obrända. De obrända bokstäverna sönderfaller och försvinner med de växlande årstiderna. De fyra brända bokstäverna, d, i, r och t, faller sönder långsammare, men också de försvinner till slut. Det mångtydiga ordet dirt refererar till både jord, mull, damm och smuts.

Tiia Matikainen: Dammsamlaren I−III (2021)

Dammsamlaren I−III, 2021. Handbyggd keramik, stödformar.

Tiia Matikainens (f. 1975) skulpturer Dammsamlare föreställer människoliknande skepnader, framåtböjda och draperade i mjukt fallande tyger. Konstnären är intresserad av mytologier och heliga bilder samt av livets mystiska, oförklarliga sida. Skulpturerna har bland annat inspirerats av spökskepnader och sorgestatyer på begravningsplatserna i Rom.

Meri Oivo: Fragil (2021)

Fragil, 2021. Porslin framställt genom gjutning och handkonstruktion, pappersfiber, stål.

Fragil består av många känsliga porslinsstycken. Meri Oivo (f. 1984) har framställt dem med en gjut- och handbyggnadsteknik hon själv har utvecklat, där materialets sprickor och förvridningar får synas. Delarnas former kommer från naturen. Bland dem ses bland annat svampmycel, grenverk, koraller, ormbunkar och tredimensionella blommor av rimfrost. Det sköra landskapets former förefaller växa fram rakt ur utställningssalens golv och väggar. Ljuset och skuggorna spelar också en viktig roll för hur rummet tar skepnad.

Matteo Pennacchio: Under tiden (2021) och Ur serien Märken (2021)

Under tiden, 2021. Gjutet och glaserat porslin.
Ur serien Märken, 2021. Återvunnen lera, glasyrer, gravering.

De missilformade skulpturerna i Matteo Pennacchios (f. 1983) verk Under tiden beskriver de väpnade konflikterna i världen – särskilt de som ofta faller under nyhetströskeln. Verket baserar sig forskning gjord vid Institutionen för freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet. Du kan bekanta dig med materialet här.

Utgångspunkten för de keramiska relieferna i serien Märken är i sin tur satellitfotografier där man kan se konsekvenserna av människans verksamhet på jordytan, som avverkningsområden, industrier och byggande.

Pennacchio beskriver på ett klart och koncist sätt stora, globala problem som kan vara svåra att få grepp om.

Maria Punkkinen: Vidrör mig – se mig (2020)

Vidrör mig – se mig, 2020. Gjuten porslin, värmare.

På avstånd ser Maria Punkkinens (f. 1983) skulptur ut som en klassisk torso. Tittar man närmare på ytan fästs uppmärksamheten vid detaljer som berättar om hur skulpturen har framställts. Konstnären har 3D-skannat en riktig människokropp, och utifrån den skannade datafilen fräst ut en modell av vilken hon har gjort en gjutform. I formen har hon till slut gjutit själva keramikverket. Spår av processen syns på det färdiga verket, till exempel fel som uppstått vid skanningen. Verkets egentliga motiv är ensamhet. På samma sätt som verkets detaljer kan också ensamhet bli urskiljbar för en utomstående först då man sträcker sig närmare.

Du får röra vid det här verket.

Outi Savolainen: Hopp (2021)

Hopp, 2021. Gjuten lera, keramik glaserad i skikt.

I sina keramiska, tältformade skulpturer har Outi Savolainen (f. 1972) behandlat skydd och skyddslöshet. Ett tält är en tillfällig boning, och en tältby påminner om undantagstillstånd och kris. Keramikens egenskaper, som skörhet och sprickor i glasyren, fördjupar bilden av tillfällighet och sönderfall. Verket har framställts av gjutlera i form, och tältens yta har fått spricka då de lossnats ur formarna. Det färdiga verket i bränd keramik är emellertid permanent och förmultnar inte.

Caroline Slotte: Ur serien Spårning (2019)

Ur serien Spårning, 2019. Omarbetad begagnad keramik.

I sina verk omarbetar Caroline Slotte (f. 1975) gamla kärl i nya former. Material för verken i serien Spårning är ornamenterade keramiska fat. Hon bearbetar kärlen försiktigt genom sandblästring, varvid något försvinner och det återstående visar sig i ett nytt ljus. Samtidigt som ornamentens berättelser förändras får också själva föremålet en ny innebörd. Konstnären förvandlar ett överblivet och onödigt föremål till ett konstverk.

Katie Spragg: Vildmarken på Lely Court 5 (2016), På ängen (2016) och Ost blir blå (2018/2021).

Vildmarken på Lely Court 5, 2016. Stopframe-animation, bränt porslin, betongplatta.

Katie Spraggs (f. 1987) animationer för tankarna till förundran och glädjen över att observera naturen. I verken växer gräs så det knakar, både på ängen och ur en liten spricka i betong. Animationerna är gjorda med stop frame-teknik och genom att forma lera. Bränd keramik uppfattas ofta som ett permanent och oföränderligt material, men i Spraggs verk uppstår paralleller till växterna vilket lyfter fram materialets levande och smidiga natur.

Irma Weckman: EXIT (1999/2021) och Gyllene oval (2021)

EXIT, 1999/2021. Installation i fem delar, urnorna keramik (bränd i markgrop och raku), i glasvitrinerna jord, musselskal samt organiskt material (rosor, kallor och brödsäd, vete), metallburar och limträskivor.

Irma Weckmans (f. 1946) verkhelhet har ursprungligen uppförts redan år 1999. I verket kombinerar Weckman urnor och naturmaterial. Exit Terra och Exit Mare tar ställning för naturen. De tre övriga representerar olika former av kärlek: Exit Agape den andliga, Exit Eros den fysiska och Exit Storge den praktiska kärleken. Genom materialet, det vill säga lera, beskriver Weckman livets kringskurenhet, alltings förgänglighet, försakelse och död. I taket ovanför urnorna hänger som motkraft Gyllene oval, en symbol för världens skapelse och evigt liv.

Working with Soil -gruppen

Kritiskt utrotningshotade arter, 2020−21. Naturvetenskapliga artprover, markprover och provbitar av lera målade med markprover, Finsk rödlera handbyggd med korvteknik, målad med lerslam och jordprover samlade i olika delar av Finland.

Working with Soil -gruppen: Özgü Gündeşlioğlu (f. 1985), Catharina Kajander (f. 1945), Riikka Latva-Somppi (f. 1969) ja Maarit Mäkelä (f. 1961).
Working with Soil är en arbetsgrupp som utforskar människans relation till jordmånen. Medlemmarna i gruppen är keramikkonstnärer som arbetar med mångsidiga metoder inom formgivning, konst och vetenskap. Working with Soil-gruppen samlar lokalt jordmaterial, analyserar det för att bestämma vilka föroreningar det innehåller, och använder det som material för sin konst. På det sättet framträder människans ekologiska fotavtryck på olika områden. Gruppen utforskar också hur arter blir utrotningshotade, och en tolkning av keramikens traditioner spelar en viktig roll i deras verk. Nu fortsätter de sitt arbete genom att undersöka jordmånen i Esbo.

Kritiskt utrotningshotade arter, 2020−21
Till jordsamhället hör utöver växter, insekter, svampmycel och mikrober också människan. Som estetiskt upplevande varelser fäster vi större värde vid det icke-mänskliga som är stort, snabbt, färgrant, gulligt eller på annat sätt framträdande. Därför kan mindre och anspråkslösare arters behov av skydd få mindre uppmärksamhet. Sådana utrotningshotade arter som tätpunkterad sandstumpbagge och aromatisk slemtryffel har målats på krukornas yta.

Konstnärligt forskningsprojekt i lokal jordmån i Esbo, 2021−
Krukmakare har redan i tusentals år använt den lokala jorden som material. Jorden är inte ett statiskt material utan förändras under inverkan av naturfenomen och människans verksamhet. Genom att utforska den lokala jordmånens materiella karaktär genom keramikerns erfarenhetsbaserade kunskap försöker vi bättre förstå dessa förändringar och vår roll i jordsamhället. Konstnärlig forskning letar inte efter entydiga svar utan försöker utmana tänkandet och leta efter frågor.